HÖSTKVÄLLAR ÄR VEMODET SÄLLAN LÅNGT BORTA


Det börjar helt klart bli kyligare nu, en kollega berättade att han skrapat frost från bilens vindruta. 
Själv njuter jag i vårt kalla sovrum och drar täcket bara lite tätare om mig och lyssnar
till asp- och björklövens prassel då vinden tar tag i grenarna. 
Somnar till ljudet av en regnskur. 

Har jag inget speciellt inbokat till kvällarna så har jag gärna satt mig en stund på balkongen
och läst en bok. Ett par dagar nu har det känts för kallt och jag har gett upp och gått in. 
Det känns lite vemodigt. Jag brukar inte känna så här på hösten, men i år gör jag det. 
Hösten är ju min årstid, skall det kännas så här? 

Brukar gilla när det blir liksom långsammare tempo i dagarna, när man känner
att man kan vila i dagarnas stilla lunk. Att det blir lite mindre kravlöst. 
Det där sista kanske mer är en kvarleva från mina år med stor och större trädgård,
att äntligen få lämna alla de sysslorna för i år. Då hade det känts skönt med senhöst. 
Nu är det ju inte så att jag saknar mina stora trädgårdar, verkligen inte.
Är mer än nöjd med den lilla jag skall ta hand om vid stugan, och njuter fullt ut av mitt 
stadsliv i lägenhet. Tänk, förresten, hur snabbt tiden går. 
Det blir redan vår tredje vinter här! 

Nu är det torsdag kväll, jag har tänt ljusen och krupit upp i soffhörnet. 
Gubben är på stugan för säsongens förhoppningsvis sista byggprojekt. 
Vi måste förnya trapporna ner till stranden för att de hade börjat murkna 
och ingen vill stiga igenom ett murket trappsteg, det är ett som är säkert. 
Men där är han, och det är tyst här hemma. Under arbetsdagen har 
jag ofta radion på, men stänger för det mesta av den när dagen är slut. 
Jag gillar tystnaden också. Kanske det är det som bidrar till vemodet ändå. 
Till höstvemodet. Det hörs inga fåglar utifrån, och gör det det så är det 
tran- eller gåsplogar på väg söderut. 
Talgoxarna dyker upp ibland och kollar in vad det finns på balkongen. 
Vår hackspett brukar hålla till i träden i närheten, även dess knackande
efter larver under barken låter smått vemodigt. Ett stilla ljud i
en allt mer tystnande natur. 



 

Inga kommentarer: