...sitter på altan, den som är byggd alldeles invid vattnet.
Sillar och nypotatis har för länge sedan slunkit, än en gång, ned för strupen och en alldeles speciell midsommardagslathet har tagit mig i sitt våld.
Och jag har inte ens kämpat emot.
Just det här drömmer jag om mörka novemberkvällar och slaskiga marsdagar. Och jag är inte sen att ta ut varenda en uns av njutning som jag bara kan.
Medan jag sitter där och ömsom läser, ömsom blundar i solgasset hör jag ett bekant kuttrande bakom vassen. Det är storskrakemamman som försöker hålla koll på sin kull.
Ingen lätt uppgift, när största delen av ungarna smitit in i vassen för att fånga löja.
Och det lyckas de ju...om man kollar noga på skrakungen längst till höger (den suddiga...hahah) så ser man (kanske) att den fångat en och just håller på att svälja den.
När jag (och fåglarna) blir överraskade så här, så försöker jag sitta blickstilla för att inte störa - och då blir bildkvaliteten sisådär...)
Skrakmamman har ändå en riktigt mammig unge i kullen, den simmade hela tiden riktigt nära intill.
Jag såg familjen skrake tidigare på morgonen också, då simmade de med en ryslig fart förbi, med så gott som alla ungarna på snålskjuts på mammans rygg.
Medan ungarna håller på och "leker" i vassen simmar mamman ett stycke ut och får en egen stund då hon dyker och käkar lite, hon också.
Jag fortsätter med att sitta alldeles stilla och knäppa bilder.
Ungarna härjar på hej vilt alldeles vid stranden.
Men så kallar mamman på dem med sitt kuttrande, och alla - förutom en skyndar till henne.
Det är en faslig fart som de får, fötterna går som små aktersnurror och de där små krypen lyckas till och med framkalla små (mycket små) svallvågor.
Alla andra, utom en, hörsammar mammans lockrop.
Men vad kan man, om man dyker så hör man ju inte...eller hur?
Eller så kan man kanske skylla på det, då strandvattnet alldeles tydligt lockade med något mycket spännande...
Den lilla simmade, dök, och snurrade runt en stund för att sedan upptäcka att alla andra redan dragit vidare. Och...oj vilken fart det blev då!
Och jag återgick till mitt läsande, och blundade nu och då i den sköna eftermiddagssolen.
Sååååå skönt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar