...ja, alltså.
Ni som följt med min blogg en längre tid, så höjer knappast på
ögonbrynen för ni vet att det har hänt sig ett par, tre somrar eller så att jag
blivit något av en surrogatmamma för diverse ur boet fallna eller annars övergivna fågelungar.
I år blev det då så att vid en trädfällning ett stycke härifrån drog antagligen
det fallande trädets grenar med sig ett kråkbo från trädet intill. Man vet inte riktigt
vad som hände, men när man började röja grenar från marken så
hittades två rätt medtagna kråkungar.
Men boet hittades inte i träden intill, så något hade tydligen hänt.
I och med att inga kråkföräldrar heller syntes till under dagen och ungarna blev
dåsigare och tröttare så hämtades de hit till oss.
Och ja...så kom det sig att vi blev med kråkungar.
Först kallades de bara "pojkarna" för de kändes som pojkar på nåt vis.
Sen vaknade gubben från en liten tupplur och undrade:
- Hur är det med Helmer och Cajander?
Gudarna kanske vet varifrån han fick de namnen i sin sömndruckna hjärna.
Men det blev så att "pojkarna" blev
Helmer och Cajander.
Helmer var den mindre, Cajander den större.
*
Min terrier, Aida (på bild) är ju rätt van vid det här laget att familjen
ibland består av de mest underliga fjäderförsedda kryp, så
inget märkligt här.
Katten, Myrra, är precis lika van och kikade bara slött in i lådan med
kråkorna och gäspade; jaha, jaha...så det blev kråkor i år då?!
Och så har vi ju min brorsas gamla jackrussel som vid det här
laget nog kan räknas som en hundgamyl med allt vad det innebär.
Nästan blind nu, halt sedan födseln och
(på grund av min svärmors något missriktade
kärlek mot djuret i fråga...) numera också extremt smällfeta väsen
orkade jag inte riktigt tro att han skulle utgöra ett hot på något plan.
"Mina" djur är ju så vana så jag förstod inte riktigt att vara på min vakt.
Så kom det sig att kråkorna fick en utehage i en pallkrage, med
lock av bräder och hönsnät mot eventuella rovfåglar.
Det ingen av oss kunde tro, var att gamyl-Atte i sin terrierenvishet
faktiskt skulle kunna rucka på locket och hugga tänderna i en av kråkungarna.
Det var Helmer som råkade illa ut.
Så RIP Helmer.
Men Cajander här, den begrep att fixa sig en egen bodyguard i
form av en femårig borderterrier med moderskänslor på ytan.
Undrar om man kan få någon bättre livvakt än det?
*
Och visst är det härligt att ha någon att hålla i handen tassen när
livet känns lite stort och skrämmande.
Eller hur?
Ibland är de bara lite annorlunda tassar än man tänkt sig,
men vem bryr sig? Egentligen?
Huvudsaken att det känns bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar