Söndagsmorgon.
Jag vaknar av att en geting förirrat sig in i sovrummet. Det är inte så konstigt.
Här på stugan sover jag alltid med fönstren öppna på vid gavel ut mot havet.
Ligger och lyssnar.
Fågelkvitter och tystnad.
Det kan vara så, på en och samma gång.
Att det kan vara så tyst att det enda som hörs är småfåglarnas kvitter från
skogen intill.
Känner hur min själ mår bra av att
översvämmas av denna tystnad.
Stiger upp, det är kyligt i rummet, golvplankorna känns svala mot bara fötter.
Det är inte så konstigt, natten har varit sval. Än känns havets kylande verkan
här ute på klipporna. Drar snabbt på mig ett par mycket slitna collagebyxor , en noppig tröja och
sticker fötterna i ett par tovade tossor.
Kokar kaffe och sätter mig ute på klipporna och bara är.
Tänker att än är det inte dags för morgon dopp.
Istället blir jag sittande en god stund och bara andas stilhet.
Blundar och tänker att det är här meditations ursprung är.
I just den här stunden. I den här tystnaden.
Jag behöver inte anstränga mig det minsta för att låta
tankarna flyta fritt, komma och gå, flyga in och ut i ett behagligt flöde.
Det känns skönt i kroppen efter gårdagens arbete att breda ut
morsdagsgåvan, sandlasset.
Lite styv i lederna är jag allt. Blir medveten om att jag
slarvat med min yoga en längre tid.
Det blir så ibland. Man kommer in i en annan rytm i livet och
så tar det sin tid innan alla delar liksom hittar tillbaka till sina platser.
Jag bestämmer mig här och nu att ge mig själv mer yoga igen.
Och längre promenader.
*
Och bättre kaffe.
Billigt, dåligt nescafé är ingen höjdare!
Men det går.
En söndagsmorgon vid havet där man
får översvämmas av tystnad och
själen blir matad av det den mår så bra av!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar