VINGKLIPPTA...

...är jag, vi, nog lite idag.

Det har nämligen varit dags för Sven att flytta hemifrån.

Han har ju inte fått till det själv, som vi hade hoppats på.

Han har tittat och ropat efter kajorna som flyger över här hos oss på hög höjd. Men aldrig förstått att ge sig efter, lyfta, flyga iväg.

Han har gett sig på flygturer nu och då, men tydligen aldrig långt nog att nå de andra kajorna.

De håller till en dryg kilometer härifrån.

Sven har aldrig flugit längre än att han skulle vara på höravstånd.

Han svarar när vi ropar.

Hur gärna vi än hade haft Sven här hos oss, så måste han få leva ett kaj-liv.

Han måste lära sig söka mat på egen hand, vara tillsammans med de sina.

Hösten är snart här, och det är så mycket en kaja måste lära sig, som vi inte kan lära ut...

Dessutom är området där vi bor kråkornas revir.

Här finns en helt gäng som inte räds att ge sig på Sven när vi är inne eller borta.

Man kan inte klandra dem, detta är deras kvarter.

Men Sven kan inte försvara sig ensam.

Han behöver nu sitt eget gäng.

Visst känns det lite ledsamt, och vi saknar honom redan, men detta måste bara göras.

Vi tog aldrig hand om honom av den orsaken att han är rätt underhållande att ha.

Nej, vår tanke, kanske den är naiv, jag vet inte, var att ge Sven en chans till i livet.

Nu är det dags att låta honom på riktigt pröva sina vingar. Ta modell av andra kajor, lära sig kajspråket.

Ta hand om sig själv, vara självständig.

Vi hade som sagt tänkt att han skulle flyga iväg självmant. Det gjorde han inte.

Var vi inte hemma, flög han till grannen - och de är kanske inte riktigt lika förtjusta i Sven, har inte riktigt samma förståelse som vi i att få sin frukostmacka pickad...risken finns nämligen!

Nej, nu var det dagen att föra Sven till kajrika trakter.

Där lämnade vi honom nu, pickande ett stycke i från de andra.Hur det slutar kan vi inte veta. Vi kommer inte att visa oss den närmaste tiden där, för att Sven inte skall försöka söka sig tillbaka till oss. 

Men visst, fast vi visste att så här skall det gå, så här var det meningen, är det lite ledsamt att släppa taget.Ledsamt för oss, men nödvändigt för Sven - om han skall ha nytta av sin nya chans.

Hos oss har han ingen framtid - vi har bara hjälpt honom en bit på vägen. För mycket hjälp kan också stjälpa honom.

Sven är inte vingklippt, han skall få flyga fritt.

Vi är det, kanske lite...en liten fånig kaja hinner sätta sig i hjärttrakten på knappa två månader.

*

Och så får man gärna ha en liten åsikt om hur bloggen upplevs, är det lätt/svårt/enkelt/hopplöst att läsa...typ sånt!

Här testas det vidare:)