...när bilen är packad, de nytvättade trasmattorna är utrullade på såpskurade golv.
När det doftar tallsåpa i hela huset.
När hunden krupit ihop i sin stol, på det gamla fårskinnet.
När katten dragit ut till skogs på jakt.
När lillungen krupit ner i sängen med en gammal Kalle Anka-pocket och allt blir så där härligt stilla och tiden verkar gå lite långsammare än annars.
(Och Sven sover i bastun, i skydd för vinden.)
Då tänder jag ljusen på spiskransen, låter skymningen komma krypande inpå.
Låter blicken vandra ut genom fönstret.
Känner den djupa, innerliga, eviga kärlek jag känner för denna lilla plats på jorden.
Där solnedgångarna är mina, där havets brus är för mig, där jag kan andas, där det finns lite mera syre än någon annanstans. Där tystnaden är lite mer.
I morgon lämnar jag allt detta, men bara för att veta att det finns där.
Inom räckhåll, när jag behöver det, bruset, vinden, lugnet, tystnaden, syret.
Och i mitt hjärta är det detta vad jag föder min längtan med när novemberslasket i
sinom tid tar över scenen.
Då och alltid är en del av min själ här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar