...jag är nog väldigt lyckligt lottad.
Hör till dem som lilla jul, och jul för den delen,
betytt att samlas, träffas, äta gott, ha det vackert omkring sig.
Bara ha det liksom bäst.
Det blir lätt då att man inte ens reflekterar över att det kan vara annorlunda.
Eller jo, man vet ju att jul hos många inte är det gulliga, fina, stämningsfulla
som den kan vara.
Men att det skulle vara annorlunda hos en själv, det känns - främmande.
Också i år började det luta mot en traditionell lillajul.
Ljusstakar i fönstret och inhandlad lutfisk.
Satt och skissade på årets pepparkakshus-bak när telefonen plingade till att det
kommit ett textmeddelande:
"Mamma, jag är på väg till sjukhuset för akut operation."
Lite senare plingade till i särbons telefon:
"Ladugården är utan ström, och allt kyls ner".
Han hoppar i bilen och gasar ut genom portarna. Och jag sitter orolig vid telefonen
och väntar på rapport från sjukhuset. Och kan liksom inte riktigt koncentrera mig på
pepparkakshus...eller lutfisk-kok...eller julkransar på dörren.
Det är inget allvarligt (till all tur) med grabben, men att veta att man har
en unge (hur vuxen som helst, men ändå) på operationsbordet får all
lillajulsstämning att smälta bort som marssnö.
Särbon kommer kanske tillbaka sen när orsaken till strömavbrottet klarnar.
När vet man inte...
Det börjar skymma utanför fönstren, och telefonen fortsätter sin tystnad.
Frosten har pudrat buskarna och gräset.
Lillungen passar på att läsa till engelska-provet, när det nu ändå inte blir något
pepparkakshus-bak. Inte i dag.
Lutfisken ligger i sitt vatten och väntar.
Och ja, det är en annorlunda lilla jul i år.
Och radion spelar julmusik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar