OM ATT HA VIDA PERSPEKTIV...

…i bilden är jag tillbaka i Koli, däruppe på berget där hela Finlands national-landskap ryms som 

i en liten näve. Mer finskt än så här blir det inte. 

Inte vackrare, inte öppnare, inte friare. 

Medan jag sitter hemma här i min mer än trygga soffa tänker jag på 

min äldre grabb som snurrar runt där i Asien, än lite här än lite där.

Och jag, som mamma, landar väl någonstans i känsloregistret 

mellan o-hemul avundsjuka (nå, inte på riktigt, men ni vet…)

och lite nagelbitan-oro ala mamma-style som skrynklar ihop

både hjärta och hjärna på en och samma gång 

(nå, inte på riktigt, men ni vet…).

Det senare hände när grabben häromdagen satte en whatsapp åt mig i mycket arla morgonstund

där han meddelade att han nu åker in i en kriszon, dit man tydligen inte helt rekommenderar att man nu skall turistresa och så och att han, eller de, han reser ju runt med sin tjej, 

har lämnat det och det hotellet då och då och åkt med det och det 

tåget och om jag inte hör av dem inom 40 timmar så kan det vara läge att kontakta 

konsulatet och meddela att de här personerna med det här och det här 

passnumret är försvunna…

Kan tänka mig några dussin andra sätt som jag hellre blir klarvaken på.

Typ.

*

Och visst, jag kan känna en viss oro för att grabben rör sig i områden där

det är oroligt, så där på bomb-oroligt-nivån. Och visst, där kan finnas hundratals andra risker

som jag inte ens kan eller ens orkar tänka på som giftspindlar och någon rånare och 

sjukdomar och….och….och.

Och ändå, det jag främst frapperas av är att jag faktiskt inte ens hört talas om 

den här beväpnade konflikten i gränslandet mellan 

Thailand och Malaysia. Att jag inte hade en endaste löjlig liten aning 

om vad de slåss om. 

Så till den grad att man avråder för utlänningar att resa i området 

om man inte absolut måste.

Vet du?

Nej, tänkte väl det.

Samtidigt som vår värld blir mindre och mindre, så är

den ändå så stor, så stor.

Vi tar det till oss som vi vill, medan det vi inte vill lyckas vi behålla på avstånd.

*

Tänker på att det kanske är just det här som möjliggjort så mycket elände

i historien? Vi måhända blickar långt i vår längtan, men desto längre vi blickar,

desto otydligare blir vår lins, desto mindre detaljer ser vi.

Världen som kanhända kan upplevas krympa framför ögonen på oss 

genom att vi kan digitalt ta oss via nätet dit vi vill, vi kan fysiskt resa dit vi vill.

Vi kan flyta runt.

Och ändå. 

Hur vida perspektiv, och hur vida möjligheter vi än har, så

är den lokala verkligheten just så öppen, eller så inskränkt, som

verkligheten är just där och då.

Fullständigt självklart är det ju.

Om man vet.

*

Tänker på att vi nog tycker att världen är rätt liten.

På ett "nafs" kan vi ta oss nästan överallt på jorden.

Men när det gäller att förstå vad som händer i världen.

Då blir världen så mycket större. Och inte många kan träda fram

och säga att jag har koll på det. På riktigt.

När jag får ett meddelande om att grabben och hans tjej

lyckligt, om dock försenat, nått Bangkok, känns världen igen 

lite begripligare och lite tryggare och lite mindre.

Bara för att det jag älskar är ute ur uttalad otrygghet och inne i outtalad trygghet.

Och plötsligt har världen, för mig, blivit en så mycket mer komplex sak att förstå.