KALLA DEN ÄNGLAMARKEN...

…sitter i trädgården och sensommarens dofter av nyslaget hö gräsmatta singlar och ringlar 

kring näsborrarna mina och jag pustar ut på trappan efter min veckovisa vals 

med klipparen. Radion är på och mannen där malar på 

om företagssammanslagningar på hög nivå för att utöka sina affärsområden, 

öka på lönsamheten och växa på alla möjliga och omöjliga sätt.

Den där eviga visa som vi hört i evigheter.

Lite som den där visan om änglamarken…den har också spelats 

på nytt och på nytt.

Bara det att jag tror mer på visan om änglamark än jag orkar längre tro på

visan om evig tillväxt och ständigt ökande lönsamhet och allt det där.

Utan att vara speciellt vare sig intresserad och absolut inte insatt så

är det något i drömmen om den eviga tillväxten som haltar och

i min naivitet kommer jag att tänka på sagan om

kejsarens kläder.

Tror vi på evig tillväxt bara för att tillräckligt många herrar och

damer i skräddarsytt övertygar oss om att det inte finns någon annan väg

än tillväxtens?

Tänk om det finns en ände ändå?

Sitter och glor över min trädgård. Om jag odlade upp hela trädgården.

I rosor skulle jag täcka den då. 

Skulle jag år efter år kunna utöka mängden rosor inom mitt staket?

Skulle jag år efter år hitta fler och mer människor som ville köpa mina rosor?

Skulle jag?

*

Går in, tar en dusch, det är varmt i sommarkvällen, 

låter håret droppa ner på ryggen. 

Drar på en gammal, sliten collagetröja 

med en ärm-mudd som börjat rispa. 

Kopplar hunden och tar en stilla promenad genom 

byn i augustikvällens skymning. 

Där syrsor spelar så som de alltid gjort, 

varken mer varken mindre.

I det jag kallar änglamarken.