…tänker på hur otroligt bra vi ändå har det.
Även om vårt land just nu lite knäar och vacklar av ekonomiska orsaker.
Men ändå. Vi har det så otroligt bra.
När jag går en sväng i skogen med hunden (och kameran) efter att jag skrivit av mig
gällande flyktingsituationen i Europa så dyker dessa framför mig från absolut ingenstans.
Måste vara så att jag totalt gått i mina tankar och inte alls följt med
omgivningen. Samma gällde min hund tydligen, för hon fortsatte bara snusa runt
i blåbärsriset trots att rådjuren skuttade iväg precis framför oss.
Mamma och två kid.
Ljudlöst, men i rasande fart sprang de.
Flydde.
Som så många andra i dagens Europa.
*
Idag är min mammas födelsedag.
Om hon levat så skulle hon firat sin 95:e födelsedag idag.
Jag tänker på henne, som upplevt ett krig. Två. Beroende på hur man
räknar. Hon som upplevt en evakuering då Porkala skulle tömmas på
bara några dagar.
Min fars släkt som lämnade allt i Viborg.
Det kanske sätter sina spår.
För jag känner starkt för de som flyr nu.
I Europa.
Och blir väldigt, väldigt frustrerad över de fördomar, för att inte säga rasism som
gror som ogräs i en bördig jord gödslad med okunskap och
rädsla - matad av just okunskap.
Men varför läser man inte på?
Varför tar man inte en kväll, några fjuttiga timmar av sitt liv
och läser lite historia.
Aldrig förr har jag känt starkare sanningen i ordspråket:
Om du inte kan din historia - då förstår du inte din nutid.
Och det skrämmer mig, hur människor som jag trodde hade en
allmänbildning, som jag trodde var pålästa, som jag trodde visste,
plötsligt inte alls vet. Eller förstår.
För de har inte läst.
Något alls.
*
Det är bara frågan om att man tagit emot det som varit mest lättserverat,
mest lätt-tuggat och mest lättbegripligt.
Man behöver inte tänka själv för att ha en åsikt utan man
hakar på den mest lättsmälta.
Och tyvärr, tyvärr verkar det som om det valet är det
där man inte läst sin historia speciellt mycket, om något alls.
Jag blir chockad när jag frågar några om de kan nämna
namnet på huvudstaden i Syrien. Landet vars flyktingar de just fördömt
som välfärdssuktare med avsky i rösten.
Jag frågar dem om de kan berättat vad boksäverna ISIS står för.
Ingen av dem kan.
Ingen av dem kan förklara varför människor flyr.
*
Det är ett problem, ett gigantiskt problem, att alla dessa människor flyr.
Det går inte att sticka under stol med det. Men vi kan inte blunda för det som är.
För oss är det ett problem, för dem är det en katastrof!
Bara det sätter perspektiv.
Eller borde göra det!
*
Jag sitter här i min trädgård medan månen sakta traskar genom björkens topp och vidare
bakom silverpilens krona.
Natten mörknar och bara datorns ruta lyser upp min omgivning här på terassen.
Gässen gnabbas i viken och det enda jag hör är vinden.
Jag har terassdörren på vid gavel, den andra dörren olåst.
Min bil olåst, min cykel olåst.
Jag är en ensam kvinna och räds inget.
Här finns inget hot. Inget alls. Om man inte räknar myggen.
Och de lyser också med sin frånvaro, de med.
Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara att inte kunna leva så här.
Att inte kunna skriva, och publicera sina tankar fritt.
Att inte kunna sitta ute, ensam, i en mörk natt och skriva utan att vara rädd för något alls.
Att inte kunna ha sina dörrar öppna.
Att inte kunna gå tryggt på gatorna. Genom byn. När som helst.
Att inte kunna vara som man är.
Att inte kunna leva som man levt….alltid.
*
Och plötsligt får mitt möte med rådjuren i skogen en helt annan innebörd.
Det är inte bara djur som flyr människan.
Det finns en faslig massa människor som flyr människan också.
Det är sällan jag blir tårögd. Det är sällan jag blir så frustrations-arg så jag
kunde skrika. Idag blev jag det.
För att jag mötte så många som inte orkat sätta sig in i vad allt detta
egentligen handlar om.
Varför människor flyr. Som djur.
Så skrämmande många valt den lata och bekväma vägen att
hata, fördöma och ta till sig färdigt tuggade åsikter utan
att ens bry sig om att på riktigt ta reda på ens de mest grundläggande kunskaper
om vad som händer i vår lilla världsända.
Det gör mig mer mörkrädd än mörkret i sig.
På något sätt känner jag att vi är på väg in i en ny tid av vår tid här på jorden
som jag inte vet om jag är helt bekväm med.
Är det så att vi i framtidens historieböcker får läsa om
den här tiden och tänka; SÅG eller MÄRKTE inte
människorna vad som höll på att hända, vart det var på väg?
Jag vill inte vara någon überhyperolycksfågel, men något
säger mig att något bryts sönder och smulas itu därute i världen.
Tänker på Nils Ferlin, min absoluta favoritpoet högt, högt över alla andra,
som 1939 skrev så här:
Det står ett mörker kring vår dörr
i denna helg som aldrig förr
Blott hatet som ett kosmiskt glöd
bemålar snön och marken röd.
Kallt blåser det kring alla hus.
Var tindrar våra stjärnors ljus?
Vart driver vi på öde mo,
där blinda vilddjursögon glo?
Det tjuter ulv kring mur och grind.
Vart raglar vi i nattens vind?
Ett år skall dö - ett annat år
med skrämselblick på trappan står.
Vi åkte som i bil förut
men plötsligen tog vägen slut.
Och allt vi trodde ljust och fast
förmörkades och vek och brast.
Nu lyser bara hat och brand.
Ur vinterland och mörkerland
framfamlar vi en frusen bön:
Gud, gör din värld en smula skön.
Vi människor har föga gjort
att hållas av och kallas stort,
men Gud - för dina vackra ting,
bryt sönder mörkrets mördarring.
Låt det bli vår ännu en gång,
låt det bli sol och fågelsång.
Lyft ut din hand kring bloddränkt mull
för fåglarnas och trädens skull.
Och något kusligt rör till sig i min själ.
Och jag önskade att inte dessa tankar alls skulle krypa in i min själ.
Jag skulle hellre skriva om annat, om färger till väggar och
mönster på kuddar - för det är det jag innerst inne älskar.
Det bara inte går nu. Det är som om verkligheten verkligen pockade på
all uppmärksamhet den kan få.
Och jag är som ett rådjur som inte flyr utan som står kvar och klipper med öronen
och liksom inte riktigt förstår de intryck, de ljud, den tar in.
*
Om jag är ett djur som står kvar och tvekar, fly eller inte fly är frågan, för min erfarenhet av
livet är ändå bara trygg. Och det är jag lycklig för!
Men så har vi en massa djur som flyr för sitt liv för varje ljud är ett hot.
För deras erfarenhet är så totalt annorlunda. Allt är ett hot mot liv.
Det är en hel evighet mellan mitt hot och deras.
Och ändå…de djuren är människor.
Precis som vi.
Du och jag.
Vi bara flyr på olika tid av olika orsaker.
Men blir vi, eller våra kid(s) hotade - då flyr vi direkt.
Det är väl ändå något som varenda en kotte borde förstå!
*
Även om vårt land just nu lite knäar och vacklar av ekonomiska orsaker.
Men ändå. Vi har det så otroligt bra.
När jag går en sväng i skogen med hunden (och kameran) efter att jag skrivit av mig
gällande flyktingsituationen i Europa så dyker dessa framför mig från absolut ingenstans.
Måste vara så att jag totalt gått i mina tankar och inte alls följt med
omgivningen. Samma gällde min hund tydligen, för hon fortsatte bara snusa runt
i blåbärsriset trots att rådjuren skuttade iväg precis framför oss.
Mamma och två kid.
Ljudlöst, men i rasande fart sprang de.
Flydde.
Som så många andra i dagens Europa.
*
Idag är min mammas födelsedag.
Om hon levat så skulle hon firat sin 95:e födelsedag idag.
Jag tänker på henne, som upplevt ett krig. Två. Beroende på hur man
räknar. Hon som upplevt en evakuering då Porkala skulle tömmas på
bara några dagar.
Min fars släkt som lämnade allt i Viborg.
Det kanske sätter sina spår.
För jag känner starkt för de som flyr nu.
I Europa.
Och blir väldigt, väldigt frustrerad över de fördomar, för att inte säga rasism som
gror som ogräs i en bördig jord gödslad med okunskap och
rädsla - matad av just okunskap.
Men varför läser man inte på?
Varför tar man inte en kväll, några fjuttiga timmar av sitt liv
och läser lite historia.
Aldrig förr har jag känt starkare sanningen i ordspråket:
Om du inte kan din historia - då förstår du inte din nutid.
Och det skrämmer mig, hur människor som jag trodde hade en
allmänbildning, som jag trodde var pålästa, som jag trodde visste,
plötsligt inte alls vet. Eller förstår.
För de har inte läst.
Något alls.
*
Det är bara frågan om att man tagit emot det som varit mest lättserverat,
mest lätt-tuggat och mest lättbegripligt.
Man behöver inte tänka själv för att ha en åsikt utan man
hakar på den mest lättsmälta.
Och tyvärr, tyvärr verkar det som om det valet är det
där man inte läst sin historia speciellt mycket, om något alls.
Jag blir chockad när jag frågar några om de kan nämna
namnet på huvudstaden i Syrien. Landet vars flyktingar de just fördömt
som välfärdssuktare med avsky i rösten.
Jag frågar dem om de kan berättat vad boksäverna ISIS står för.
Ingen av dem kan.
Ingen av dem kan förklara varför människor flyr.
*
Det är ett problem, ett gigantiskt problem, att alla dessa människor flyr.
Det går inte att sticka under stol med det. Men vi kan inte blunda för det som är.
För oss är det ett problem, för dem är det en katastrof!
Bara det sätter perspektiv.
Eller borde göra det!
*
Jag sitter här i min trädgård medan månen sakta traskar genom björkens topp och vidare
bakom silverpilens krona.
Natten mörknar och bara datorns ruta lyser upp min omgivning här på terassen.
Gässen gnabbas i viken och det enda jag hör är vinden.
Jag har terassdörren på vid gavel, den andra dörren olåst.
Min bil olåst, min cykel olåst.
Jag är en ensam kvinna och räds inget.
Här finns inget hot. Inget alls. Om man inte räknar myggen.
Och de lyser också med sin frånvaro, de med.
Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara att inte kunna leva så här.
Att inte kunna skriva, och publicera sina tankar fritt.
Att inte kunna sitta ute, ensam, i en mörk natt och skriva utan att vara rädd för något alls.
Att inte kunna ha sina dörrar öppna.
Att inte kunna gå tryggt på gatorna. Genom byn. När som helst.
Att inte kunna vara som man är.
Att inte kunna leva som man levt….alltid.
*
Och plötsligt får mitt möte med rådjuren i skogen en helt annan innebörd.
Det är inte bara djur som flyr människan.
Det finns en faslig massa människor som flyr människan också.
Det är sällan jag blir tårögd. Det är sällan jag blir så frustrations-arg så jag
kunde skrika. Idag blev jag det.
För att jag mötte så många som inte orkat sätta sig in i vad allt detta
egentligen handlar om.
Varför människor flyr. Som djur.
Så skrämmande många valt den lata och bekväma vägen att
hata, fördöma och ta till sig färdigt tuggade åsikter utan
att ens bry sig om att på riktigt ta reda på ens de mest grundläggande kunskaper
om vad som händer i vår lilla världsända.
Det gör mig mer mörkrädd än mörkret i sig.
På något sätt känner jag att vi är på väg in i en ny tid av vår tid här på jorden
som jag inte vet om jag är helt bekväm med.
Är det så att vi i framtidens historieböcker får läsa om
den här tiden och tänka; SÅG eller MÄRKTE inte
människorna vad som höll på att hända, vart det var på väg?
Jag vill inte vara någon überhyperolycksfågel, men något
säger mig att något bryts sönder och smulas itu därute i världen.
Tänker på Nils Ferlin, min absoluta favoritpoet högt, högt över alla andra,
som 1939 skrev så här:
Det står ett mörker kring vår dörr
i denna helg som aldrig förr
Blott hatet som ett kosmiskt glöd
bemålar snön och marken röd.
Kallt blåser det kring alla hus.
Var tindrar våra stjärnors ljus?
Vart driver vi på öde mo,
där blinda vilddjursögon glo?
Det tjuter ulv kring mur och grind.
Vart raglar vi i nattens vind?
Ett år skall dö - ett annat år
med skrämselblick på trappan står.
Vi åkte som i bil förut
men plötsligen tog vägen slut.
Och allt vi trodde ljust och fast
förmörkades och vek och brast.
Nu lyser bara hat och brand.
Ur vinterland och mörkerland
framfamlar vi en frusen bön:
Gud, gör din värld en smula skön.
Vi människor har föga gjort
att hållas av och kallas stort,
men Gud - för dina vackra ting,
bryt sönder mörkrets mördarring.
Låt det bli vår ännu en gång,
låt det bli sol och fågelsång.
Lyft ut din hand kring bloddränkt mull
för fåglarnas och trädens skull.
Och något kusligt rör till sig i min själ.
Och jag önskade att inte dessa tankar alls skulle krypa in i min själ.
Jag skulle hellre skriva om annat, om färger till väggar och
mönster på kuddar - för det är det jag innerst inne älskar.
Det bara inte går nu. Det är som om verkligheten verkligen pockade på
all uppmärksamhet den kan få.
Och jag är som ett rådjur som inte flyr utan som står kvar och klipper med öronen
och liksom inte riktigt förstår de intryck, de ljud, den tar in.
*
Om jag är ett djur som står kvar och tvekar, fly eller inte fly är frågan, för min erfarenhet av
livet är ändå bara trygg. Och det är jag lycklig för!
Men så har vi en massa djur som flyr för sitt liv för varje ljud är ett hot.
För deras erfarenhet är så totalt annorlunda. Allt är ett hot mot liv.
Det är en hel evighet mellan mitt hot och deras.
Och ändå…de djuren är människor.
Precis som vi.
Du och jag.
Vi bara flyr på olika tid av olika orsaker.
Men blir vi, eller våra kid(s) hotade - då flyr vi direkt.
Det är väl ändå något som varenda en kotte borde förstå!
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar