Mitt barndomshem var en 50-tals funkisvilla på en bergig tomt och i var och varannan bergsskreva växte det Bergenia. Den här blomman är liksom min barndom. Den och rhododendron, klätterhortensia och mossflox. Och taklök. Och berg. Sade jag berg?
Inte underligt att jag fick ett gäng bergenior av min mamma då vi byggt vår stuga klart för precis framför stugan fanns en rejäl grop i berget. Sagt och gjort - bergeniorna blev planterade där och sedan dess har de stått där. I trettio år.
Under åren har jag haft ett mycket varierande förhållande till bergeniorna. Först var jag väl mest "likgiltig" och glad att jag hade något att stoppa i bergssrevan så gäster i skymningen inte skulle snubbla, falla och försvinna ner i skrevan.
Efter ett tag när jag blev mer trädgårdsintresserad och det här med funkisväxter blev lite "fulväxter" för mig. I och med det så levde bergenian lite farligt. Hade jag inte haft så mycket annat i livet då så hade de nog slutat på en kompost. Men så blev det nu inte, och bra var väl det, för jag undrar om någon annan växt i världen skulle klara det utmanande läget, den totala avsaknaden av omvårdnat och den något karga växtplatsen så som bergenian.
Med handen på hjärtat kan jag säga att det är första gången på 30 år som den blivit gödslad! I år gav jag lite hästgödsel åt den och kände ett sting av dåligt samvete att jag behandlat den så styvmoderligt.
För smaken ändrar och plötsligt kan jag tycka att den är lite fin. På sitt sätt. Den blommar när det mesta här ute i skärgården ännu gnuggar vintersömnen ur sina bladnerver. Bin och humlor surrar girigt runt bergenians blommor. Den uppskattas av pollinerarna helt klart.
Och så är den ju grön också på vintern, och på hösten blir en del blad fint rödkantade. Plötsligt ser jag på bergenian med nya ögon. Och helt klart en av de tåligaste perenner i knepiga lägen.
P.s Har också börjat gilla både rhododendron, klätterhortensia och taklök. Mossfloxen är ännu lite....njaaa. Kanske det är med trädgård som med allt annat, "modet" eller det ögat uppfattar som fint går i cykler.
Men mest poäng får bergenian för sin tåliga läggning. Och förstås för att det är en liten bit av mitt barndomshem som står där i bergsskrevan och är lite...småful. Men ändå älskad. Lite.
1 kommentar:
Jag har alltid haft en förkärlek för hjärtbergenian och har många själv här hemma i trädgården.
Struntar fullkomligt i vad som är "ute eller inne" och går efter vad jag gillar.
Det är just dom stora vintergröna bladen som faller mig i smaken och sen att den blommar så fint med sina rosa stänglar gör ju inte saken sämre. Och sen som du skriver...den är så lättsam och kräver ingenting.
(besöker din blogg ofta)
Kram /Disa.
Skicka en kommentar