...undrar om inte jag också skulle kunna sälla mig till de längtandes skara och ställa mig och glo ut genom fönstren : Blir det inte vår snart?
Det börjar med en sådan där liten oro i kroppen, promenader längs plogade trottoarer är inte nog.
Man börja snegla lite förstrött på trädgårdsböckerna i bokhyllan, är det dags snart?
Mårbackapelargonen fick avstå sina långa, rangliga, bleka vinterskott i ett anfall av våriver. Nu väntar de på nya rötter i ett vattenglas på köksbänken.
De andas vårlängtan. Det smittar!
På radion diskuteras tomatfrön. Lindrar det vårlängtan på något sätt? Nej, verkligen inte!
Lyssnar vidare på goda råd gällande övervintrande krukväxter medan jag förbereder en mustig vintergryta och tänder ljus inför kvällens middag.
Det vankas helylle-rejäl vintermat.
För det är fortfarande midvinter, hur mycket än hjärtat längtar efter annat.
Bäddar in mina bara tår i ett par randiga yllesockor.
Vårlängtan är ännu inlindad i ett värmande skal, lite som en videkisse.
När den första solvarma strålen når den, kommer den att släppa sitt skal.
Snart, snart lättar längtan.
Köket fylls av mustiga dofter av lök, av vitlök, av timjan och rosmarin.
Veden sprakar till i brasan och just precis nu kan jag känna att det känns skönt och behagligt att stanna innanför det skyddande skalet ett litet tag till.
Trots att man längtar ut lite grann.
Ut ur vintern.
I kväll skall jag samla ihop de bästa runt mitt matbord och bjuda på den där puttrande vintergrytan som doftar och har sig i köket.
I köket där pelargonsticklingarna krystar fram nya rötter.
Riktningen är ju rätt i alla fall!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar