En stark bidragande orsak till att vi valde att landa i en höghuslägenhet är möjligheten att på ett helt annat sätt vara på stugan, och eftersom vi båda är naturintresserade så ser vi verkligen fram emot att vara mera där, framför allt längre tider i ett streck.
Vi har så fått nog av det där med att klippa gräsmatta och ansvara för att karaktärshuset och ett antal ekonomibyggnader hålls i skick. Never say never - men never again!
Vi har byggt, renoverat, lappat och fixat i hela vårt gemensamma liv. Under en tid då vi bodde separat så renoverade vi, lappade vi och fixade vi på vart vårt håll. Jag kommer såååå att njuta av min balkong och med glädje lyssna när någon annan klipper gräs - eller plogar snö. Jag kommer såååå att njuta av att inte behöva stressa hem från stugan för att något någon annanstans är ogjort.
Sedan vet jag ju inget om att bo i höghus. Jag måste få en manual hur man gör och är. Bodde ett tag under studietiden men då var det mest plugga och festa ute på stan och så lite senare en kort stund bodde jag ihop med en kille i hans lägenhet, men då var jag mest bara så förälskad så hade han bott i ett tält hade jag inte märkt nån skillnad. Typ.
Heh....rolig tid det också. Minns inget om vare sig hans kök eller badrum, men nog var sängen stod. Det var på den tiden det!
Men ja...höghusboende var det vi talade om. Det roliga med att leva i en språklig minoritet i ett land är att väldigt ofta när man känner nya människor så visar det sig att man känner någon som vet nån som känner de man pratar om - minst. Eller så är man släkt på nåt vis. Det har kanske lett till att man aktar sig för att tala illa om någon och kanske på så sätt bidra till att vi finlandssvenskar uppfattas som lite Muminfolk som är så där mysiga mest hela tiden. Vilket nu kanske inte alltid stämmer, men vi har lärt oss att vara lite artigt försiktiga. Oftast.
Nämen nu, åkte tankarna iväg.
Idag har ett ungt par kommit till Bokulla för att skruva ner pergolan som jag byggde upp för några år sedan. Jag visste ju redan då jag lät bygga upp den att den inte kommer att bli så himla långlivad. Men att Bokulla skulle hitta en köpare fullt så här fort, det kom kanske lite som en överraskning. En bra sådan, dock. Så här är det att bo och leva i en minoritet. Killen i parförhållandet är finlandssvensk. När vi stod och pratade om att flytta till lägenhet, att vi är rätt trötta på att ständigt reparera, renovera. Så nämnde han om en bekant som han brukade uppträda med körsång med också gjort det valet och flyttade in i en lägenhet i en stadsdel i Vanda just för att kunna vara mer på stugan i Ingå.
Min hjärna kopplade direkt: Körsång, stadsdelen de flyttade från, till stadsdelen de flyttade till och stuga i Ingå och *snapp* kunde jag säga att "du menar säkert Xxxxx och Xxxx.
Och då är jag ju en rätt osocial person, men trots det så prickade jag rätt - och då talar vi ändå om Finlands fjärde största stad med 237 000 invånare. Men minoriteten känner sina pappenheimare.
Och killen jag talade med kommer från min kommande stad som är med sina 272 000 invånare Finlands andra största stad efter Helsingfors.
Så ja....man har lärt sig att inte uttala sig alltför negativt på direkten om någon. Förutom de gånger jag...men DET är en annan historia!
Många har helt klart lyft på ögonbrynen över vårt val. Men till min glädje hittade jag en gammal vän på de sociala medier som är i rätt lika livsskede. Trädgårdskunnig och estet som hon är så har hon fått nog att försöka hålla två ställen i tiptop-skick och blir också med lägenhet. Chattade med henne och vi båda uttryckte att finns någon befriande i att bara kunna stänga dörren och vara fri att sticka vart man vill. Bara se till att bolagsvederlaget blir betalt. Drar man sedan till stugan, eller - när coronahelvetet någongång är slut - till södern under den mörkaste vintern, eller till Norge för att fota och skriva i en månad.
Jag har ju ingen aning om hur det kommer att bli på riktigt, men jag längtar så till detta "nya" liv.
Beställde just en elektriskt grill att ha på balkongen. Om jag klurat ut det rätt så har vi kvällssol och från balkongen har vi sjöutsikt. Ser fram emot en grillkväll med familjen där. Men det är en liiiiiten bit till innan vi är där, men vi är på väg!
Små steg, små steg...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar