Denna vår, denna coronavår, har på något sätt närmat mig
det lilla vackra i vardagen och framför allt i trädgården.
Som aldrig förr har jag haft tid och möjlighet att faktiskt vara närvarande nästan
24/7 vid mina odlingar, vis mina frösådder. Vid mina planteringar.
Och det har varit nästan lite magiskt att så på nära håll,
och från dag till dag uppleva hur allt i naturen kommer igång.
Stundvis har jag känt mig som ett barn som upplever, ser och förstår,
saker för allra första gång. Hur vissa frön är långsamma och tröga,
hur andra har en nästan explosiv växtkraft som nästa spränger krukan!
Denna vår har jag räddat tiotals och åter tiotals småsmå babybin som av någon
obegriplig orsak förvillat sig inomhus och i skär desperation yrat runt mina
fönster - på insidan. På YLE har man just nu en kampanj om att rädda
dessa så galet viktiga pollinerare. Hur vi alla kan ge dem rätta växter till
föda, bygga insekthotell och på annat sätt också se till att det finns platser
i våra trädgårdar där dessa pollinerare trivs och vill leva.
*
Bildens katt var den som uppmärksammade mig på den något trötta humla
som kravlade runt på vårt pergola-golv.
Vi gav den lite honungsvatten på ett fat och efter en kort stund hade den
laddat nog med energi och flög iväg till vidare äventyr.
*
När man, frivilligt eller av tvång, stannar upp och upplever och ser
det som händer precis framför ens ögon, låter sig häpnas över allt
det fantastiska som naturen just nu bjuder på, då blir det lite
som om man blev rikare fast saldot på kontot inte på något sätt ökat.
Man bara känner sig rikare. På det lilla, fina, vackra som man bara
kan få genom att vara närvarande därute i naturen där allt det viktiga sker.
Och att ständigt låta sig häpnas över det - det är lycka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar