MOTSTRIDIGT VÄRRE...


...kom just hem från en promenad med hunden.
(Och bilden är inte från ikväll, utan en dag då det nästan fanns ljus. Nästan).
Det är så mörkt ute att jag knappast ser jycken i andra ändan av kopplet. Det gör mina steg tunga, 
mörka på något sätt. En bil som kommer emot bländar mig med sina missriktade lyktor.
Kanske de inte alls är missriktade? Kanske jag bara är så ovan för ljus i mina ögon?
MEN samtidigt som jag muttrar för mig själv i kvällens svärta, gillar jag sen fuktiga luften.
Det är som att andas dimma - det fuktar mig inombords på ett skönt sätt. Jag fryser inte och
allt känns liksom milt på något sätt. Lite lulligt-ulligt mjukt där i mörkret.
Fräscht, men inte friskt. Snällt men inte tryggt.

Jag samtidigt längtar efter (lite) vinterkyla och fruktar den, eller fruktar är ju ett alldeles för starkt
ord, men jag liksom vill och vill inte...

Jag funderar varför jag inte planterade några tulpanlökar (till) nu på hösten.
Jo, för att jag har ingen "ledig"rabatt.
Jag velar om att anlägga nytt, eller bara låta trädgården vara som den är.
Samtidigt som jag längtar efter trädgårdspåtande, så njuter jag av att ha tid
till annat. På ett sätt som jag aldrig haft innan.
Jag vet, det låter motstridigt.

Men det är så det är idag. En dag av mycket motstridigt.
I tankar. I funderingar. I gärningar. I allt.




2 kommentarer:

himmelstäppan på smultronbacken sa...

Det är märkligt så man ändrar uppfattning om vad som är "viktigt" när åren går. Mer klokhet eller mindre impulsivitet eller lite av varje, kanske. Kanhända får vi lite snö och kyla nu också! Ganska skönt på sätt och vis för våren kan ju inte börja i januari, hur gärna man än skulle vilja. Det är nog bra med årstider ändå, så man får längta och drömma lite!
Ha en skön helg! / Åsa

Maggi sa...

Så sant, Åsa! Så sant!