MOTSTRIDIGT VÄRRE...

...kom just hem från en promenad med hunden.

(Och bilden är inte från ikväll, utan en dag då det nästan fanns ljus. Nästan).

Det är så mörkt ute att jag knappast ser jycken i andra ändan av kopplet. Det gör mina steg tunga, 

mörka på något sätt. En bil som kommer emot bländar mig med sina missriktade lyktor.

Kanske de inte alls är missriktade? Kanske jag bara är så ovan för ljus i mina ögon?

MEN samtidigt som jag muttrar för mig själv i kvällens svärta, gillar jag sen fuktiga luften.

Det är som att andas dimma - det fuktar mig inombords på ett skönt sätt. Jag fryser inte och

allt känns liksom milt på något sätt. Lite lulligt-ulligt mjukt där i mörkret.

Fräscht, men inte friskt. Snällt men inte tryggt.

Jag samtidigt längtar efter (lite) vinterkyla och fruktar den, eller fruktar är ju ett alldeles för starkt

ord, men jag liksom vill och vill inte...

Jag funderar varför jag inte planterade några tulpanlökar (till) nu på hösten.

Jo, för att jag har ingen "ledig"rabatt.

Jag velar om att anlägga nytt, eller bara låta trädgården vara som den är.

Samtidigt som jag längtar efter trädgårdspåtande, så njuter jag av att ha tid

till annat. På ett sätt som jag aldrig haft innan.

Jag vet, det låter motstridigt.

Men det är så det är idag. En dag av mycket motstridigt.

I tankar. I funderingar. I gärningar. I allt.