...jag kommer aldrig att lära mig gilla någondera av dem.
Isynnerhet inte kyla. Förmodligen inte oxveckor heller.
Och isynnerhet inte när de sammanfaller, vilket de rätt ofta gör.
Det gör mig aningen nedstämd och lite uppgiven och bitter som en mandel.
Jag kan tycka att vintern är vacker - på håll, och helst bara på foton.
Jag kan kanske på något sätt tycka att det låter skönt med en skidfärd, jo.
Jag kan tycka att det låter njutbart med frost.
Men jag ogillar heligt från hela mitt hjärta sträng kyla.
Det där när näshåren börjar klirra sakta som kristaller efter 500 meter
och man måste klä på sig lager på lager på lager på lager...
Och nej, jag jag gillar bara inte januari, och inte februari för den delen heller.
Dessa månader gör något med mig. Får mig att längta bort - vart som helst, men bort.
Så länge jag minns, så har det nog alltid varit så. Redan när jag var liten
kunde jag bara inte gilla dessa två månader. Det har inte gått om.
Varje år i januari, så där på ett ungefär vid samma tidpunkt som de sista
nyårsraketerna slocknat, startar längtan.
Min oro, min...jag vet inte.
Jag höll mig borta från resemässan i år. Inte för att jag inte ville, utan för att jag känner att
jag inte behövde. Jag vet redan vad jag vill se...nu snart.
Färöarna, dit vill jag åka. De baltiska länderna. Sicilien eller...kanske Sardinien?
I och för sig hade jag en resa till Vilnius redan preliminärt inbokad, men
det kommer att kollidera med ett bröllop och dop i Oslo.
Inte så svårt att gissa vilket jag väljer...eller hur?
Ibland längtar jag efter att bara sätta mig i bilen och köra dit näsan pekar.
Lite på samma sätt som jag bara älskar att gå rakt ut i skogen och se vart jag kommer.
Det oförväntade tilltalar. Kanske jag ramlar in i en tråkig skog, eller in på en vacker väg.
Man vet aldrig. Och det har sin charm, som jag har svårt att motstå.
Men riktigt hård vinterkyla, det kan jag inte med. Jag VILL motstå det, men
det går ju inte, det kommer om det skall komma.
Och januari har ju en tendens att vara en månad då risken för hemskt många
köldgrader är överhängande.
Och...jag...har...bara...lite...svårt...med....just...det.
Kölden.
1 kommentar:
Jag känner bra igen mig i din text! Ibland blir jag nästan ilsken av kylan och mörkret och undrar varför jag bor i detta land. Det hjälper ofta att komma lite bort till soligare land och ladda batterierna. Snart blir jag på mammaledighet, men kan tyvärr inte resa någonstans för att reseförsäkringen gäller ju inte mera ;)
Skicka en kommentar