...och hur det hela kan starta.
Det måste ha varit i oktober 1990 som det hela startade.
Vi besökte med min då dryga ettåriga son strömmingsmarknaden i Helsingfors.
Det var kallt som f*n, det minns jag. Och så minns jag att jag köpte en liten
frottégroda till grabben som han skulle kunna ha som badleksak.
Den blev överraskande kär. Både för sonen - och för mig.
När grabben inte längre brydde sig om badleksaker så hamnade den lilla
gröna frottégrodan av någon orsak som maskot i mina bilar.
Under många, många år och i en mängd olika bilar har den suttit
på backspegeln och följ med oss land och rike runt.
När min yngre son föddes klädde jag honom i en grön sparkdräkt och då tyckte
hans storebror att han precis liknade "den där badgrodan".
Så lillebror fick smeknamnet "Lilla Grodan", vilket jag fortfarande till hans
omåttliga förtjusning ibland kan kalla honom när han ringer.
Den där andra grodan då?
Jo, den fick jag av min äldre grabb på en av hans första praktikplatser där
han under en lunchrast fick för sig att printa ut en groda åt mig.
Det var då 3D-printningen var ny och märkvärdig.
Tänk, känns samtidigt som alldeles nyss och ändå så länge sedan.
Numera ligger dessa två "urgrodorna" nerbäddade i en låda tillsammans med en
del andra prylar som jag vill spara, men inte ha framme.
Men de övriga grodorna då?
Den här filuren jobbar som en tyngd för diverse papper
som man helst vill skall hållas på hallbordet och inte flaxa iväg av
någon vinddrag. Egentligen är det numera allt mer sällan som papper eller
räkningar eller nåt blir drällande där - det mesta är ju digitalt.
Men han har blivit kvar där.
Den här är nog bara införskaffad för att den är en groda.
Har absolut ingen funktion alls, sitter där på byrån i mitt arbetsrum
och är inte till någon nytta alls.
Eller kanske jag faktiskt ibland klämmer in något kvitto under
henne så de inte heller skall tappas bort innan jag får dem skannade.
Fråga inte mig varför jag tycker att grodan i hallen är en han, och det här är en hon.
Är så bara.
Senaste tillskottet i grodsamlingen flyttade hem för någon vecka sedan.
Hittade den - jo, det är en den - i en trädgårdsbutik och kände att det liksom
inte fanns på kartan att jag inte skulle ha köpt den.
Den är bedårande - i mina ögon.
Mycket, mycket liten, kunde sitta på min tumnagel och få plats, så
någon tung post (heh) lär den inte få i mitt hem.
Den får sitta där på de gamla böckerna och förgylla tillvaron.
Kom på att jag nog har något smycke föreställande grodor också, men
eftersom jag är rätt lat på att byta smycken så har de nog också fått leva ett
liv i dvala där i smyckes-skrinet ett bra tag.
Att så kan någon slags samlande starta, med en liten frottégroda för
trettio år sedan och nu sist med en gyllene minigroda.
Som samlare är jag väl ändå synnerligen blygsam med mina
fem grodor på trettio år, så något större utrymmeskrävande problem är inte
mitt samlande om man säger så, men ändå ett samlande.
Och så tänker jag också som så att det som gör detta "samlande"
skoj är att jag aldrig letar efter grodor, de skall liksom på något sätt
"ropa till mig" - om än från en butikshylla ibland.
De skall tilltala mig på ett speciellt sätt.
Alla grodor är inte välkomna. Lite på samma sätt som att
alla grodor inte är prinsar heller. Typ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar