En av mina favoriter i trädgården är aklejan. Tror jag haft den i alla mina trädgårdar.
Nästan i alla fall. Den är otroligt fin enligt mig, men vad gör den så lösaktig då?
Jo, den är inte så noga med hur och med vem man förökar sig med. Olika sorter av
aklejor blandar sig glatt med varandra och kan ibland få en avkomma som kan se
ut lite hur som helst. Min erfarenhet är dock att de nya plantorna, lite som med lupinen,
verkar bli blå. Det beror nog på att den ursprungliga vildarten som man odlade i
de medeltida klosterträdgårdarna var just blåvioletta i färgen.
När aklejor korspollinerar sig så kommer den genetiskt dominanta
ursprungliga färgen tillbaka.
När jag grundade min trädgård så köpte jag en svart (egentligen är den ju
djup, djup violett så den nästan ser svart ut). Och lite osäker om jag faktiskt
köpt en rosa också, men några rosa har börjat dyka upp lite här och där.
En del mer varmt rosa, andra åt det mer kallare hållet.
Aklejan har funnits i våra trädgårdar i hundratals år. Olika sorter har funnits
sedan 1600-talet men som sagt mycket tidigare i klosterträdgårdarna.
Aklejan är giftig förvisso, men har i tiderna ändå ansetts som en medicinalväxt, precis
som många andra av våra trädgårdsväxter. Men i tiderna användes avkok på
växtens alla delar inom folkmedicin. Man ansåg att den var antiseptisk och sårläkande.
Bland annat har den använts utvändigt för att få bort löss från hårbotten.
Den är som sagt giftig, men inte så att man skulle behöva börja dra upp den
från sin tillvaro i rabatterna. Enligt giftinformationscentralen är det ofarligt om ett
barn – mot förmodan – skulle få för sig att smaka på en i sommarvinden vippande
akleja. Man känner inte till några förgiftningar av akleja.
Det är fröna som är mest giftiga och man skall hälla i sig rejäla skopor
för att det skall bli värre än magont och illamående.
Har inte själv huggit tänderna i aklejorna för de lockar liksom inte
på något sätt till att smaka. Inga röda bär eller så.
*
På tal om röda bär så har jag en liten hörna i trädgården som jag inte riktigt vetat
vad jag skall plantera där efter att hjortarna åt upp mina idegranar som stod
där innan. Men så kom jag på det!
Hallon! Det skall bli ett hallonsnår där i gränsen mot skogen.
Nu vet jag att hjortar gillar hallon kanske lika mycket som jag gör, men
skall ändå se om det går att hålla dem på avstånd på nåt sätt.
säger Maggi och tar upp kampen mot hjortarna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar