Kanske gjorde jag fel?
När vi flyttade från gården till lägenhet 2021 så hade precis min katt
gått bort sommaren innan och min hund gick över regnbågsbron våren 2021.
I hela mitt vuxna liv har det funnit katter och hundar i mitt liv. På något plan
kände jag att jag var klar med hundar – på äldre dar började det kännas skönt
att inte behöva klä på sig och gå ut med hunden på morgonen.
Och i lägenhet i stan var det ju inte bara att släpa ut den på sina morgonbestyr.
Men en katt...?
Beslutet att ta en katt gjorde jag sommaren 2024 då fasadrenoveringen skulle
till hösten bli klar och då skulle vi ha balkong-glas längs hela vår stora balkong
så katten skulle kunna vara "nästan ute" när den ville.
Efter att i nästan fyrtio år haft frigående katter så uppvägde jag nog länge
om jag skulle skaffa katt eller inte. Och jag velade.
En helt inne-katt kändes inte okej för mig och i och med att jag kunde
distansarbeta från stugan och bo där halva året så skulle jag kunna
erbjuda ett frigående liv för katten i alla fall halva året.
För jag är övertygad om att en frigående katt är en lyckligare katt.
Så var det med Iris också, hon blev en annan katt när hon kom till
skärgården. Hemma i lägenheten pockade hon på uppmärksamhet men här
kunde hon jaga möss, flugor och ligga på solvarma klippor.
Och här var det ju tryggt.
Dessutom var Iris inte en katt som var borta länge, eller ens gick långt
från stugan. Gick man på dasset så jamade hon och undrade vart man försvann.
Dörren stod öppen och oftast kom hon in och sov i
fotändan senast lite efter midnatt.
Och så ville hon in på sin toa – hon vägrade göra sina bestyr i trädgården ens.
Men så en kväll kom hon inte hem.
Inte följande morgon heller.
Då började jag bli orolig. Några av mina tidigare katten kunde
vara borta en natt eller två, men inte Iris.
Vi ropade, vi letade kollade alla uthus, grannens uthus. Ingen katt.
Så ett par dagar efter att Iris försvann hittade vi en hjort som blivit
slagen av en lo. Genast då jag hittade hjortkadavret som var övertäckt med
mossa från omgivningen visste jag att det var lo i knutarna. Lon gör så, försöker
gömma sitt byte så ingen annan skall hitta det.
Och i och med att kadavret låg cirka 100 m från stugan så började
hoppet om att hitta Iris levande sjunka.
Bild från min viltkamera
Kollade med min kompis som är biolog och kan sina vilda djur och
hon visste berätta att lon inte nödvändigtvis dödar alla katter som den får
vittring om, men om den har ett byte som den försvarar så är nog en katt i fara.
Nu vet jag ju inte om det var så det har gått till, men sannolikheten är ganska stor.
Vi har ingen trafik här, vi är de sista längs vägen och till närmaste granne är det
nästan en kilometer. Den sista biten längs vår väg är nästan som en ko-stig
som man måste köra med skottkärrs-hastighet om man vill ha kvar stötdämparna
i bilen, så en bilolycka är osannolik.
Dessutom så kan Iris lynne ha varit i det här fallet en belastning för hur jag
tror att det gick. Hon var nyfiken och godtrogen. Hon hade ju bara
mött godhet och snällhet i hela sitt lilla liv.
Hon var modig och backade inte för främmande hundar som även de
alla var snälla. Hon hade liksom inte de skills som skulle ha
behövts för att möta en lo. Om det ens hade hjälpt?
Om jag är arg på lon?
Nej, den gjorde bara som den skall göra, försvara sitt byte.
Krasst sagt så hör den till naturen på ett sätt som en tamkatt inte gör.
Men visst har jag fått rannsaka mig själv om det var rätt av mig att
ha Iris fri här på stugan. Under alla år här så har fyra katter fått leva
skärgårdsliv här och de har alla varit gamla när de dött, de har njutit av
sina fria sommardagar. Så gjorde också Iris. Hur hon jagade en
sprattlande nyfångad abborre längs bryggan, hur hon lade sig rak-
lång på den solvarma klippan, hur hon stolt hämtade näbbmöss
hem till oss. Hur hon rusade runt och klättrade av bara klättrandes
glädje i var och varannan tall här på gården.
Och jag hade inte kunnat hålla henne bara som en innekatt.
Inte henne och ingen annan katt heller.
Visst var jag medveten om risken, men tänkte att den var så liten ändå.
Inte skulle lon komma så nära bebyggelse. Men fick den en hjort fälld
så kom den, och stannade och försvarade.
När jag hittade hjortkadavret så satt jag upp viltkameran i närheten
och fick bekräftat att det var en lo i knutarna. Under några dagar kom den
till hjorten, inte bara på natten utan också mitt på dagen.
Efter någon dag tappade den intresset och drog kanske vidare.
Då kom korpar och mårdhundar.
Det är i morgon tjugo dagar sedan Iris försvann
och hoppet har övergått i förtvivlan.
Det här är ju bara vad jag tror att ha hänt för jag kan inte se något
annat scenarie för mig. För mycket tyder på att det är så det gått till.
Vila i frid fina lilla Iris!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar