…men dagarna!
Jag säger då det!
Sällan blir man så bortskämd med underbart varma
vårdagar såhär i mars om man råkar grott i denna nordliga del av världen.
Vaknar, det är min downshiftingdag, vid halv nio.
En snorig tonåring, som stannat hemma från skolan, vaknar en dryg timme senare.
Då har jag redan druckit x-antal koppar kaffe ute på terassen i
förmiddagssolens mjuka famn.
Denna period av downshifting gör mig sagolikt gott.
Efter många år av riktigt tuffa utmaningar på jobbet är det här det bästa jag gjort på länge.
Och jag är oerhört tacksam att det var möjligt att genomföra!
Både från min egen, men också från min arbetsgivares sida.
Alla arbetsgivare kanske inte hade varit lika förstående. Synd nog.
Att lyssna på sina arbetstagare och vara lyhörd för dem är faktiskt väldigt värdefullt, för båda parter!
Det ger mer, för båda parter. Det är jag helt övertygad om.
Jag höll på att glida in i en känsla av uppgivenhet då kraven bara blev för mycket, för stora,
för omöjliga, inte förankrade i verkligheten och glädjen försvann.
Jag slog bakut inom mig och insåg till min fasa åt vilket håll jag var på väg.
Jag har sett burn out, utmattning och depression på nära håll, i många versioner.
Ingen av dem har varit något jag önskar att någon skall behöva uppleva.
Någonsin!
Jag ville inte bli förbittrad, utmattad, trött, likgiltig för det jobb jag gör.
För jag tror på och gillar det jag gör, orealistiska krav bara höll på att äta upp mig
inifrån som en elak cancer.
Hårda ord kanske, men sanna och ärliga.
Jag behövde ta ett steg tillbaka, ett steg inåt i mig själv, finna ett andrum för att hitta
tillbaka till det jag tappat bort i kravdjungeln.
Bara att erkänna sin egen otillräcklighet…var inte alldeles lätt.
Men när det väl var gjort var det bara plötsligt lättare att andas.
När jag äntligen sade det högt för mig själv, att jag behövde få
tid för mig själv,
tid för något helt annat att fokusera på,
något som utvecklar mig som person - utan krav, just då kände jag mig
rätt ensam. Lite som en vilsen krokus mitt i gräsmattan.
Men när beslutet väl var gjort kände jag bara en djup tillfredsställelse.
Och jag tror inte att jag är så himla ensam i mina tankar om
att våga bryta något som inte känns så bra.
Det är förvisso ett pyttelitet,
kanske till och med ett obetydligt,
steg för mänskligheten men kan vara ett stort steg för den enskilda lilla människan.
Och jag är tacksam över att den möjligheten givits mig.
Och att jag insett, i tid, att jag behövde den.
så tänker jag idag, ta vara på er - och er tid!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar