BACK HOME...

...är jag.
Och myggorna, de lämnade jag i Lappland.
De flesta i alla fall.
Men nej, jag känner mig inte som den vassaste pennan i penalen idag då jag har dryga 800 km nonstop- bilkörning både i rumpan, i benen och i huvudet bakom mig under senaste sen-kväll, natt och en bit in på tidig morgon.
Har sovit någon fjuttig timme för att sedan med kaffets hjälp försöka hålla mig vaken och
inte alldeles vända på dygnet så där lagom innan min semester är slut och en borde
hitta tillbaka till den där vardagslunken med tidiga morgnar och inte såååå sena kvällar.

Men tillbaka i vardagen är jag alltså.
En sväng till södra Lappland, upp östra vägen och ner västra vägen.
Norrut tog det någon dag, men söderut…ja, då ville vi bara hem så det var gasen som gällde.

När jag fått sova ut lite och hitta mig själv på rätt köl, så skall jag berätta lite mer om resan.
Men det blir nog inte idag…
Har inte många vettiga tankar i skallen just nu.
Vill helst bara sova…
Men INNAN vi drog norrut hann vi med att fira den där förstfödda sonen som
tog och fyllde ett år närmare trettio än tjugo (muahahahaaa…)
Och som då skulle ta sitt pick och pack och dra till Singapore för
obestämd tid.

Trots näsan som är sned efter en smäll från någon inskränkt finne någonstans, som hade
några personliga problem med det här med finlandssvenskar, är han ju rätt fin ändå?
Grabben min. Som nu, som sagt,  flyttat till Singapore, med sin kärlek från Seoul.
Och det fina/roliga/underliga/märkliga/sköna är ju att det inte känns
speciellt konstigt alls.
Det är väl klart att han skall dra iväg dit han vill?
Varför inte, liksom?
När jag ser på honom över en hastigt ihop kallad familjemiddag precis där innan vi alla drar iväg
åt var sitt håll så känns det lite komiskt att här sitter mannen, som då han var barn, i tankarna snöt sig i
köksgardinen då han tyckte det var samma material som en näsduk. Samma lilla människa som var ängslig att gå till byns klocksmed med en trasig klocka för klocksmeden hade skägg och talade finska.
Samma människa som då han var tonåring meddelade att han skall bo hemma tills han är 34 år har nu världen som sin "backyard".
Att bo hemma tills han är 34…Minns att just det utlåtande gav hans far stor skrämselhicka
medan jag bara ryckte på axlarna och konstaterade;

låt tiden göra sitt -  och naturen ha sin gång.

Och här är han nu.
Kosmopoliten.
Som fyllde 26.
Alltså närmare trettio än tjugo….*fniss*
Och att bo hemma, vilket han ju inte ens gjort på år, utan tänker mer på Finland som hem
en dag till, är inte hans melodi…
Och jag förstår honom. 

Så väl.

När världen kallar, varför skulle man tveka? 

Samtidigt som  han, grabben drog iväg till trakter där det finns lika mycket människor i en stad som
det finns i hela Finland, men på en yta som motsvarar Finlands huvudstad Helsingfors' yta, så drar jag till områden där befolkningstätheten är 2 personer / kvadratkilometer.
I Singapore är det dryga 7400 personer på samma yta.
Det är en sådan hisnande skillnad!
Singapore är världens näst tätbefolkade plats.
I finska Lappland är det synnerligen glest mellan husen.
För att inte använda ordet öde.
Men där finns desto mer träd…och mossar... och myrar.
Men mer om de en annan gång.
Nu skall jag ta och krypa ner under täcket och sova en
hoppeligen riktigt skön natts sömn i min egen säng.
Resande, är det sedan nära eller fjärran, är underbart, men få saker
klår den där känslan att krypa ner i egen säng.
Var den egna sängen sedan är - det är ju sedan en helt annan historia...