…i ett svagt ögonblick hade jag tydligen lovat att lillgrabben, som ändå inte är så liten,
skulle få ordna ett LAN-party. Hemma hos mig. Hos MIG?
Snacka om svagt ögonblick!
Men löften är till för att hållas och följaktligen har jag överlåtit mitt hus
och hem i händerna på ett gäng spelglada grabbar och någon tjej som helt tagit över mitt
hus och möblerat om där och ser förmodligen till att min elräkning inte åtminstone går
ner. Snarare tvärtom. Men va fan! Det är riktigt underbara ungdomar som
för ett drygt dygn tar över mina domäner.
Och jag drar helt frivilligt ut till skärgård och skog.
Tar hundarna med mig och skriver en lapp på kylskåpsdörren:
"Mata katten först!
Sen kan ni överväga att ta för er av kylskåpets läckerheter. Puss".
Tänker på att det hela tiden kommer mer och fler människor in i familjen desto äldre ungarna blir.
På ett underbart sätt alltså. Och inte alls så att jag är, eller ens behöver och allra minst förväntas
att vara där med, men att se dessa spår av människor som varit här jag är nu.
(Och nu tänker jag inte på kvarglömda soppåsar, vilka möjligen kan ge en annan sorts
känsloutbrott…har hänt, det med.)
Men nu när jag kom till stugan så ser jag att ljusstaken som jag skrapade ren från ett ansenligt lager
stearin i våras igen ser ut som om ingen rört den på decennier.
Och det är ju ett bra tecken, för det tyder ju på långa kvällar med
stor sannolikhet för världsförbättrande samtal i sommarnatten.
I ljusets sken. Sådant måste man ju gilla lite!
Och så hade det dykt upp nya fjädrar i samlingen.
Som en tyst och stilla hälsning.
Sådant gillar jag lite extra! Någon har sett möda att böja sig ner och bära in
en fjäder. För att det funnits andra från tidigare.
Sådan tyst gemenskap med någon jag inte ens känner får mig lite lycklig.
Men sommarkväll ja…
Det är ju nog onekligen att ta i att kalla det sommarkväll.
Dagen började så bra, med sol och lite värme och så, men sedan kom regnet igen
och temperaturen sjönk som en sten och ligger nu någonstans på hiskeliga fjorton grader!
Inget under att Aida blänger från sitt fårskinn som om jag var en tjuv i antågande.
Men nej o nej, fåskinn finns det på den här kojan så det räcker och blir över.
Man har ju varit med om finsk sommar förr, vet ja!
Den här hunden ser tvekande ut. Nå, född 2010 så har hon ju fått lite fel uppfattning om
finsk sommar. Vi har ju haft några riktigt varma sådana de senaste åren, men nu
är det andra bullar minsann.
Sitter och nyser och ångrar att jag glömt ta med mig en halsduk att sno runt halsen.
Kokar vatten och brygger hett te.
Så sommar, så…….
Men EN fördel finns det med regniga somrar.
Det finns kantareller så man snubblar över dem!
De här plockade jag bara genom att gå en liten sväng runt huset.
Knappt så jag stack mig utanför takhänget.
Och bra så - för det regnade.
Igen, o igen!
*
Det är också väldigt tyst i naturen just nu.
Så där tyst utöver det vanliga tysta.
Någonstans läste jag att ejdrarnas häckning misslyckats totalt i dessa vatten
och här omkring.
Också andra sjöfåglar har haft ett dåligt år i år.
Ser några kanadensare som är vuxna, inga ungar.
Vikens skäggdoppingpar är här - inga ungar.
I övrigt - ingenting. Viken är tom på nytt liv.
Så trist!
Trots att våren kom tidigt och så, så blev det ändå inte så mycket förökning i år.…trist!
Och skogens fåglar har fått ut sina ungar.
Det är väldigt tyst här.
I naturen, i skärgården.
Kanske jag bara går in och steker mig lite svamp.
Tänder nog en brasa för att jaga ut fukten ur stugan.
Fukten som klumpat ihop mitt nescafé, by the way.
Och DET betyder en morgon utan k a f f e för mig i morgon.
Något säger mig att ni kan vara glada att bara möta mig virtuellt - och inte på "riktigt".
Inte en morgon Utan Kaffe.
Finns det sådant? Överhuvudtaget?
Få se om man klarar av det………………….?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar