När jag i tiderna valde Tuvull som namn för min blogg, så anade jag föga att jag
flera år senare skulle sitta på en tuva i på en myr i Lappland och vara omgiven av
total tystnad och…tuvull…och fota fåglar.
Så komiskt på något sätt. Hur livet för.
Sedan barn har jag gillat tuvull. Det är någon karg och enkel skönhet i den
som samtidigt är både mjuk och riktigt tuff.
Skir och seg. Vild och tam.
Tuvull kan växa vid ett dike i stan och här ute på de riktigt ödsliga myrarna.
Jo, jag kan nog fortfarande så identifiera mig med tuvullen.
Lika hemma - eller vilsen - var man än påträffar den.
Därute på myren kom min vägg emot.
Jag hade lite anat det, men vill ge det en chans.
Det var inte för ljungpiparen (bilden) vi hade kommit hit utan
något lite mer ädelt i fågelväg.
Men eftersom jag inte riktigt är så insnöad på att bonga vare sig fåglar eller dess
ungar och bon, så gjorde jag valet att stanna på säker mark.
Eller mark och mark…allt gungar och flyter ju ute på ett kärr.
Men nej, här gick min gräns.
Har ingen som helst lust att offra min kamera-utrustning eller mig själv för
den delen för att ta sig fram till ett fågelbo.
SÅ ivrig är jag inte.
Stannar med glädje här och njuter av tuvullen och ljungpiparen som inte alls verkar speciellt
störd över att jag och sonen alldeles tydligt parkerat oss mitt i deras revir.
Galet fina fåglar är de här.
Och tänk - dem hade jag aldrig sett om jag inte tagit mig ut hit.
Till tuvullens rike.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar