…är jag.
Bara att erkänna. Jag är en jäkel på att traska runt i skog och mark, men just bärplockning
är inte min grej. Har aldrig varit en duktig eller ens intresserad bärplockare
och kommer nog aldrig att bli det heller.
Har jag inte lärt mig att gilla det på ett halvsekel, så lär det bli ogillat för mig
för resten av mitt liv. Lingon kan gå för sig, men blåbär…nop!
Men nu råkar det ju sig så illa att jag faktiskt har en hel del blåbärsris här på min lilla
tomt. Min lilla plätt av jorden. Och vissa år, då det varit si så där med blåbärs-skörd
så har jag kunnat blunda och titta åt ett helt annat håll och låtsas att blåbären inte
är något som jag behöver ta ställning till.
Men en sommar som den här, när blåbären formligen rycker mig i byxbuntarna
då jag går till postlådan, så begriper ju till och med jag att något borde göras.
När jag står vinklad som en fällkniv över riset så tänker jag på att det nog inte är lönt för mig att plocka mer än högst någon liter. Typ två.
För om jag plockar mer så kommer de inte att rymmas i min frys och då behöver jag köpa en frys till och det kostar och så kostar elen, och så kan man ju inte bara ha tre burkar blåbär i en tom
frys så då blir det att antingen kuta och/eller skjuta runt i skog och mark alternativt
köpa sig ett innehåll till frysen. Utöver de två litrarna blåbär då.
Något säger mig att det inte skulle vara det mest lönande
affärerna att fortsätta plocka blåbär!
Så när jag lite känner att NU har jag nog plockat sommarens sista blåbär,
så är jag inte speciellt svår att övertyga om att nu är det dags räta på ryggen och
gå de där sju stegen hem.
Går förbi klematisen som ännu orkar bjuda på en liten blåbärsblå blomma.
Viskar åt den att jag nog ändå föredrar blålila blommor lite mer framom blålila bär.
Fast blåbärspaj sällan ändå är fel.
Men att köpa frys till…nja-a…riktigt där är jag nog inte än.
Om någonsin.
Och just den insikten gör att jag så mycket mer uppskattar dem som kommer hit till
detta lilla land i norr för att plocka skogens bär för oss, då vi inte vill, har tid, har möjlighet.
För visst, jag vill gärna kunna köpa hem en påse frysta blåbär när andan faller på.
Men att köpa en frys till, för eget behov?
Nja…
En snabb uträkning om vad frysar kostar, timpris på plockning, literpris på
blåbär och lön för mödan ger tyvärr det i handen att jag nog inte
skaffar mig någon ny frys i första rappet precis.
Men att offra en dryg halvtimme för att få ihop till några små blåbärspajer - det är väl okej?!!!
Och det offrar jag gärna en ledig lördagstimme på.
Men nej, jag hör inte till de där som kan tillbringa timme efter timme och en timme
till på det för att plocka det blå guldet.
Så, nu har jag erkänt det!
Men en jäkel på att sno ihop en paj av några surt ihoprafsade blåbär, det är jag dock!
Eftersom vi inte var så många och en del dessutom åker vidare och
även om jag vet att om jag skulle ta en halväten blåbärspaj till jobbet på
måndag så skulle den lätt försvinna, så blev det denna gång att
baka minipajer...
Väldans uppskattat även det!
Kanske jag sen också måste röja lite utrymme i frysen för
någon extra liter blåbär.
För herrejee….så gott det ändå är!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar