Och den där dagen och klockslaget som var det enda inprickade.
Dagen innan hade vi kört tvärs genom Finland från östra sidan till den västra kusten.
Första gången tog vi in på en stor camping mitt i stan (Uleåborg) för vi började nog alla
längta efter en varm dusch.
Även om vädret faktiskt varit helt okej på vår resa, med temperaturer runt tjugo och ytterst få
regnskurar, så har den kyliga sommaren ändå gjort att vattnen i sjöarna inte precis lockar
till simturer.
Så en dusch…varm. Bara åååh, liksom!
Följande morgon gick vi en sväng i stan, plockade på oss lite godsaker från Saluhallen
i Uleåborg och styrde bilens nos norrut igen.
Snart, snart skall ni få se varför vi överhuvudtaget kom på idén att stuva in oss i bilen och ge oss iväg.
Nå, jag hade kanske inte behövt denna morot och mål, men karlsloken jag hade med mig
brinner lite extra för det här. Och jag gillar det ju också. Lite.
För mig hade det nog kanske räckt med den här sköna frihetskänslan att bara dra dit näsan
pekar, utan tidtabeller och större mål. Bara gå på känslan.
Men nu hade vi ju ändå ett mål.
Och det ligger ute på kärren.
Kärren som finns ute i ingenstans.
Där det är mygg till förbannelse
(just den här dagen blåste det friskt på kärret, tack för det!)
och bromsar stora som små hus som bara väntat på mig
(just den här sommaren är ju kylig nog för att de nästan uteblir, tack för det!)
och dit gick vi.
Någon som gjort det? Gått på ett kärr. Ett stort kärr?
Man skall liksom ta sig 300 m rakt fram, men får gå flera km (!) kors och tvärs över
kärret för att försöka hålla sig till tuvor som kanske håller ens tyngd.
Och att sommaren varit så regnig gjorde inte saken bättre på något vis.
De flesta steg man tog sjönk ner till halva vaden och då gick vi där det var torrt!
Flåsande med kamerautrustning och regnutrustning för både mig och kameran i ryggsäcken
påminde jag mig om att verkligen skall ta tag i det här med joggande bara jag kommer hem!
Att släpa en kontorsråtta ut hit…bara det!
Men oj vad jag ändå njöt.
Jag älskar myrarnas absoluta ödslighet.
Det finns knappast någon plats i världen där man är mer
utanför precis allt än på en myr någonstans i de djupa skogarna.
Och hit återkommer vårt mål.
Varje år.
Helt galet fascinerande egentligen.
Till en tuva i ett kärr mitt i ingenstans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar