…jag har säkert tjatat mig själv och andra sönder över det där
för mig så livsviktiga att få dra mig till ett ställe där lugnet härskar och
tiden kanske går, om inte på riktigt, så i fantasin lite långsammare i alla fall.
Skyndade mig genom trafik, yrade ibland hyllor i fredagsfulla butiker,
körde en massa kilometer bland en massa andra trafikanter för att
slutligen vända in på den där lilla, lilla skogsvägen där
gräset sopar bilens underrede trots att min bil är modell terräng och där
skymningen redan sakta börjat ta makten över dagen och
börjat förvandlingen av skymning till svärta.
Men precis innan där nådde jag fram.
Och hann med ett möte med hjorten innan mörkret tog över.
Någon sekund, ett ögonblick, stod vi där intill.
Och även om jag nästan höll andan i mötet så
kände jag samtidigt hur själen fick mer utrymme att vara.
Vara som själar vill vara.
Fria och fria och fria.
Djur eller människa alla vill vi det samma.
Få uppleva det vi kallar frihet.
Vara i utrymmet där alla själar kan andas fritt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar