…i dessa dagar flyger mina tankar runt, runt i en allt eskalerande hastighet.
När jag började blogga för några år sedan, vem kunde tro att så mycket skulle ändra
sig på så kort tid?
Jag har svårt att orka bry mig om färgen på gardiner eller nya kuddar till soffan när världen
därutanför min dörr tampas med så mycket större frågor.
Så har det väl i och för sig alltid varit, det har alltid funnits krishärdar som man kunnat
engagera sig i, om man velat och känt för det. Men nu tror jag vi är i en situation då ingen kan
undgå att bli involverad, på sätt eller annat, i den största humanitära katastrof i Europa sedan
andra världskriget. Den är verklighet.
Och det kommer att krävas så mycket mer av oss alla än att klicka gilla på facebook.
*
På något plan känner jag mig vilsen.
Jag varken vet eller kan eller något tillräckligt för att veta vad jag skall göra, vad jag kan göra
för att hjälpa.
Men jag lär mig.
Jag varken vet eller kan eller något tillräckligt för att kämpa mot och bearbeta de rasistiska
vågorna som tar allt större utrymme i det land jag föddes i.
Men jag försöker.
Försöker och lär mig.
Det är viktigt.
Den kultur jag föddes till är inte det jag känner i mitt hjärta.
Och som jag för första gången nu känner att jag vill ta avstånd till på djupet.
Jag vill inte stå bakom dessa hårda ord, denna kalla attityd, denna kyla
som mitt folk nu verkar odla.
Eller en del av dem - och de är skrämmande många.
Denna rädsla. Som verkar smitta så lätt.
Som kanske blommar upp av okunskap och osäkerhet.
Men också av avundsjuka och ogina tankar om att dela med sig.
Vem vet var den har sin rot?
*
Men jag tänker att vi i Finland, om någon, borde förstå.
För vi som har samma upplevelser i vår egen historia.
Bara en dryg generation bort.
*
Hur kan vi kan glömma det?
Vi har lärt oss att odla vår jord av våra förfädrar,
varför har vi inte lärt oss att vara generösa
så som andra var mot oss då vi behövde generositet?
Varför?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar