ÄNTLIGEN FREDAG….

…på något magiskt vis så VET hunden att vi skall iväg någonstans.

Och trots att hon inte är speciellt glad i att åka bil, så finns där ändå en

längtan ut och bort i hela hennes lilla habitus.

(och jo, hen försedd med skarp syn ser att svansen fortfarande är otrimmad 

och sista trimnings-finliret inte heller skett än…

och fönstren har också bestämt en massa hund- och kattsnor på sig...*ler*).

Men vi ger oss iväg till stugan.

Till tystnad och stillhet och förmodligen höstens sista veckoslut med lite,

lite sommarkänsla i. 

Vägarna är fulla med bilar och familjer, vänner, ensamma och par som

insett samma sak som jag. NU gäller det att suga på den sista sommarkaramellen.

Tar en lite längre omväg till stugan, men med mycket mindre trafik och 

på var och varannan åker är skördetröskorna i gång.

Först när jag börjar närma mig stugan så kommer jag på att jag nog aldrig

fotat något alls längs vägen hit. Till stugan. 

Så jag stannar vid en åker och stiger ur bilen.

Ååååh, denna doft av nyslaget hö.

Lite, lite som på sommaren. Eller nej, mera nog bara som en blek kopia,

men liiiite sommar kanske där ändå går att känna doften av?

Vägen jag kör till stugan har faktiskt röstats till en av Finlands vackraste! 

Bara det något att vara lite extra glad för.

Vägen är en mardröm för alla som har tendens att må apa på krokiga

vägar. Den här är! 

Både åt vänster och höger och uppåt och neråt.

Men vacker är den! 

Och så…kommer man åkande mot kvällen 

(eller tidigt på morgonen, vilket inte sker någonsin frivilligt 

i min värld, men om…) så ser man nästan alltid något djur.

Ofta står någon hjort vid något skogsbryn och betar.

Det finns inget någonstans som kan få mig så rofylld som detta.

Att köra till stugan en fredagskväll och möta naturen mer och mer 

för varje kurva.

Och så väl framme.

Stänga bildörrarna och bara lyssna på - absolut ingenting!

Denna totala tystnad är berusande.

*

Sitter här på terassen och skriver.

Mörkret, det totala mörkret, kryper närmare och närmare.

Jag ser inte längre än vad datorns ljus når.

Solen har gått ner för länge sedan och bara en liten strimma 

rött och orange och lite gult syns över horisonten.

Inne i stugan spelar radion stilla jazz, knappt så det anas hit ut. 

Snart är det dags att gå in och tända en brasa.

Hade tänkt hålla mig vaken i natt. En stund i alla fall.

Man har sagt att det kanske kunde bli norrsken till och med så här 

söderut som jag är.

Nästan så långt söderut man kan komma i detta land.

Jag skall försöka hålla mig vaken, vill säga…

*gääääsp*