I GODA HÄNDER...

...vill jag tro att min trädgård är, och har varit.
När snön smälter undan går jag kärleksfullt mellan mina rabatter och hälsar på alla små skott mellan torkade eklöv. Alla små knoppar på buskarna.
Jag sörjer rosen som inte klarade vintern, känner tacksamhet för trotjänaren clematisen vid husknuten då jag ser de ludna små trollen som var fjolårets fröställningar, och så ser jag dem - de små lurviga trollöron som sticker fram i förgreningen - nya löv på kommande!
Under mina tio, elva, år med just den här trädgården har mycket hunnit hända. Min smak har ändrat sedan jag i tiderna anlade den på en platt pannkaka till gräsmatta.
Den är inget underverk till trädgård, men den har förändrats.
Så har också jag.
Och fast jag njuter av att få välkomna min trädgård efter en lång vinter, fast mina händer längtar efter att få smeka lena blad, min fantasi och kreativitet efter att få utlopp, min näsa saknar så doften av pioner och nattviol.
Ändå tvekar jag.
Är detta vad jag vill? Innerst inne?
Eller är det dags att pröva på något annat?
Ett enklare sätt?
I vintras skulle jag inte tvekat.
Då snön gjorde en själv-mammas liv besvärligt, då isande kalla dagar gjorde en själv-mammas oljeräkning astronomisk. Då tvekade jag inte.
Nu gör jag det, när tulpanerna skjuter knoppar, när solen smeker, när det är obeskrivligt skönt att sätta sig på trappan i morgonsolen med kaffekoppen och lyssna på fåglarna.
Nu tvekar jag - igen...
Den som det visste! Samtidigt är jag en annan nu, livsituationen en annan, familjen är en annan än då jag landade här.
Ger trädgården mer än den tar?
Är jag redo att sätta flere timmar varje vecka bara på att klippa gräset? Är jag redo på att rensa meter efter meter av rabatter, är jag redo att stå med sekatören i högsta grepp och krattan och spaden och rensjärnet i högsta beredskap?
Är jag?
Eller är det dags för mig att låta någon annan ta hand om trädgården, och se mig efter något som inte kräver mer än det ger.
En smällkall vinterdag hade jag inga som helst problem med att föreställa mig i en vacker lägenhet.
Men nu?
När gräset doftar, när jag sitter här på verandan med ytterdörren på vidgavel, när vinden smeker spetsgardinerna, när hunden ligger och dåsar i solen och fjärilarna vimsar kring mina narsisser?
När lillungen fräser in på gården med cykeln, när fotbollen plockas fram och rullar iväg över gräsmattan med bleka barnsben i årets första shortsdag efter sig?
Tja...det blir nog trädgård en tid till. Åtminstone tills denna underbara handscrub är slut.
Sen kan jag tänka om.
Kanske...

Eller så inte...

Man kan knappast ringla slant om så stora beslut? Nähe, gissade det...
Det är nog bara att fundera vidare.
Och väga för och emot.

Emot och för.

Nja, nu har jag egentligen inte tid att sitta här och filosofera.
Jag har en trädgård som väntar...

PoK

M.

Inga kommentarer: