...hotar meteorologerna om.
Jag tror dem.
Meteorologerna.
Om det nu skulle vara sommar, så skulle underbart varm luft strömma från de stora stäppområden i Ryssland in över vårt land. Men nu är det ju inte sommar, inte ens vår. Vindarna hämtar hälsningar från djupaste Sibirien och det är en bister hälsning.
Vinden nyper i kinderna och kryper in genom varje liten lucka i min vinterutrustning som jag missat att täppa med yllehalsdukar och skinnhandskar.
De bär en hälsning om att våren är inhiberad.
Jag tror dem.
Vindarna.
Läste, på tal om den här annullerade våren, att det kalla vädret troligen fortsätter in till halva april.
Matar min otålighet och suckar.
Kryper upp i min soffhörna med en ekonomiförpackning av näsdukar och en gigantisk kopp hett te, förbannar förkylningar och utdragna vintrar.
Visst är det vackert. Det vill jag inte förneka, och skulle jag vara oförkyld skulle jag gott kunna tänka mig ge mig ut och skida i solskenet. Eller promenera på isen.
Man får liksom lov att svänga på det hela.
Det går. För även om man kan längta sig sjuk efter våren, så finns det faktiskt positiva sidor också.
Sol och bländvita snövidder har vi inte varje år.
Men de lär ju stanna här ännu en stund - så kanske jag hinner ta min skidtur ännu!
Bara jag har snutit färdigt.
I vintras (alltså i den kalendariska vintern) tänkte jag att när det blir påsk drar jag ut till stugan och föreställde mig öppet hav och sjöfåglar och skärivår i och med att påsken är rätt sen i år.
Nu blir det nog att packa med skidor och snöskor.
Havet är fruset, sjöfåglarna lär nu ligga och lura ute i yttersta havsbandet och vänta på att isarna går.
Från mitt köksfönster här hemma ser jag havet, det lovar inte ens islossning på länge än.
Förra veckan, då det var lite varmare hade jag en liten invasion av bofinkar vid min fågelmatplats, men de har dragit sig tillbaka, de är borta.
Trädgården är stum. Bara långa eftermiddagsskuggor fläckar snön.
Teet är slut och katten vill in från kylan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar