I SKYMNINGEN...

...en helt vanlig måndag.

Jag rattar min bil, vars ena framlykta tröttnat och borde bytas, hem genom snöyra.

Hemma ligger en förkyld tonåring i soffan, inbäddad och lite ynklig.

Radion i köket spelar käck musik medan jag matar hund och katt och förbereder middagen.

Efter middagen kallar snöskottandet.

Hunden beter sig som en sinnesförvirrad. Jag tar på mig samma kläder som jag brukar då vi skall ge oss ut på en löprunda. 

Hon, hunden älskar det, jag jobbar på att älska det. Det tar sig. Sakta, sakta, men säkert.

Nu är jag uppe i 16 gånger av 100.

Stänger dörren framför en snopen hundnos och tar itu med att skotta snö.

Igen, än en gång, för hur månte gången i vinter? Har jag ingen kolla på.

*

Räknar snabbt; 

Medeldjupet på snön, om man mäter där snön fått falla fritt är ca 80 cm i min trädgård.

Min trädgård är dryga 1200 m2.

Det blir alltså ca 960 kubik snö.

Cirka 1000 kubik om man räknar drivorna med.

En bussigare flyttbil rymmer ca 50 kubik, visst?

Så för att transportera bort all snö från min lilla gård skulle det med andra ord krävas minst 20 stycken fullstora skåpbilar. Till brädden full-lastade med...snö.

*

Jag skottar vidare i skymningen och lämnar tankarna på skåp- eller lastbilarna.

Solen får ta hand om det här - och här finns ju en del att bita i - för vårsolen...

Lagom varm i(nnanför) kläderna ger jag mig ut på en kort löprunda med hunden.

Den 16:e av de hundra jag i ett svagt ögonblick lovat genomföra.

Vägarna är rätt så oplogade, snöfallet har övergått till underkylt duggregn, 

vinden viner från havet och man skulle ju kunna tycka att det är motigt...

Men det är det inte. De första tio gångerna var det så. Onekligen. Men nu var det riktigt skönt faktiskt!

Som fd kortdistanslöpare (var i tiderna en jävel på 100 m) har jag verkligen fått jobba med att  t a  d e t  l u g n t. Sakta på tempot, förkorta stegen för att inte vara kräkfärdig efter 500 m.

Mina skenben har ropat på nåd, närapå önskat amputation, men efter envishet gav det med sig.

Nu är det bara - nästan riktigt skönt!

Konstigt egentligen, för det trodde jag inte. Jag trodde inte att man kunde längta efter att ge sig ut igen redan då man stod där i duschen efteråt.

Men det hände. Mig. Mycket märkligt.

Kanske det är nykomlingseufori? Förmodligen så?

Hunden skrynklar lyckligt ihop sig breved mig i soffan.

Hennes tunga, lugna andning smittar av sig på mig.

Vi är båda tillfreds.

Tonåringen har återkommit från de förkyldas dimmiga värld och rycker bestämt upp kylskåpsdörren.

- Jag är hungrig, har vi något att käka?

Inget tecken på att man är på bättringen är så hundra som att kylskåpet lockar ett par timmar efter middag - om man är tonåring vill säga.

Skymningen har lagt sig över det lilla huset, dess lilla snöfyllda trädgård och alla dess invånare. 

Lugnet en måndagskväll är precis som det skall vara.

Och på köksbordet, där i skymningen, står en kruka med vårlökar och väntar på sin tur.

Struntar i att snödrivorna står meterhöga utanför fönstret.

Kanske jag borde anamma samma, lite kaxiga attityd i min vårlängtan?