Det har hunnit bli sent när jag kommer fram till stugan. Skogen doftar annorlunda när
jag stiger ut ur bilen och släpper ut hunden. Det är torkan som gör det,
torrt gräs och torra löv knastrar under mina fötter när jag konkar in mina kassar.
Stugan doftar som den skall, en varm, skön doft av trygghet och enkelhet.
Lämnar dörren öppen och låter kvällsbrisen ta sig in. Vinddraget får några dammråttor
att ta sig en svängom längs golvet.
Det är så stilla, så vilsamt.
Ser mig omkring, på saker som jag valt att ha här, som tålmodigt väntar på
att dörren igen skall öppnas och släppa in havsluft och skogsdoft.
Hur kommer det sig att just de här sakerna fått stanna kvar. Påskäggen på
väggen som hängt där så länge, de som kom till en påsk då jag glömt
allt påskpynt hemma. Tavlorna med sjöfågelplanscherna som jag hittade
i en liten, liten butik i Stockholm, de som jag så länge sökte efter. Det var en
regnig och blåsig dag, och jag trodde knappt de skulle klara sig hela och
torra till båten ens. Här hänger de nu, och jag blir glad varje gång jag ser dem.
Gränsanden i trä som jag haft i snart trettio år, köpte den i tiderna till en helt annan
spriskrans, i en helt annan stil. Den är en av de få föremål som jag brukar smeka
när jag går förbi. Den är så len. Ljusstaken som var bland det första jag
någonsin köpte på nätet, halmhatten som är så luggsliten, men så bra att ha på
när man vill sitta i solen och läsa.
Såna där enkla små föremål, ganska onödiga, nästan snudd på banala, men
jag skulle märka om någon av dem skulle vara borta.
De har sina minnen, de bär sin berättelse.
Högst uppe på ett skåp har jag min smått makabra samling med naturfynd.
Kraniet av hjorten som antagligen hade gått ner sig genom isen, hittade den
en tidig vår på stranden. Fjädrarna efter tjäderhönan som gått en våldsam död till mötes,
fast hon blev nog mat för någon hungrig räv. Svanfjädrarna som låg kvar på stranden
efter ett häftigt slagsmål mellan två svanar. Havsörnens fjädrar som jag hittade
innan jag ens fick syn på den första örnen här. Och ugglefjädern som jag inte
har lyckats artbestämma. Minnen från så många promenader.
Skrinet som innehåller papper och pennor.
Om man någonsin skulle behöva det.
Rita eller skriva på - så där som man gjorde förr.
Den där totalt onödiga Ledigt/Upptaget-skylten som hängt där i
mer än ett decennium på dörren till bastun/duschen. Blir lite mer rostig för varje år.
Någon vår kommer rosten att ha ätit upp hela skylten. Tills dess får den hänga där.
Den gamla näverkonten som numera döljer filtar och sockor, mössor och
vantar under sommarmånaderna - då de hoppeligen inte behövs. Inte så
ofta i alla fall. Dess yta är också så len av slitage att jag gärna låter handen
stanna vid den en extra stund.
Vid minnet av tid som gått, av stunden som är.
Än hänger mina 'potatissäckar' tomma.
Visst, jag flyttar över potatisen från sina färdiga plastpåsar till dessa
av tyg, som håller potatis mörkt och lagom torrt.
Och ja, jag njuter varje gång jag tar potatis till maten från dessa
grova tygpåsar och slipper plasten.
I sommar skall jag ta med dessa till torget och slippa
plastpåsen helt.
*
Under en tid har jag snusat på fenomenen minimalism,
döstäda, optimalism, och andra motreaktioner mot överflödet som vi lever i.
Kanske är det lätt för mig i den här åldern, med några steg över 50 att
inte längre känna behov av att äga så mycket.
Det är skönare att släppa taget än att ha begäret.
Här på stugan blir det klart och konkret med hur lite man klarar sig,
utan att tulla på hemtrevnad och det där som gör ett hem ombonat.
Tänker på hur befriande skönt det är att samma utblåsta hönsägg fortfarande
tillför min smak av estetik till stugan. Efter alla dessa år.
Önskan att ha det fint omkring sig minskar inte med åren,
eller ens med insikten om att konsumtionen måste minska radikalt.
Det som gör skillnad är att bara ha sådant som man verkligen vill
ha och äga, som man vill stanna upp vid en liten sekund i sin vardag,
bara för att låta handen vila på den lena ytan en stund, bara för att låta
blicken följa en vacker form, bara för att för en stund låta det återge ett minne.
Sådant babbel idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar