Det händer något bra i mig när jag reser så här utan större mål och målsättningar.
Det är som om min själ hittar hem till något som den inte ens visste var ett hem.
Det är som om en oro jag inte visste jag hade blir mättad och nöjd.
Jag ville denna gång köra en av de riktigt klassiska turistvägarna.
För i ärlighetens namn; det är inte utan orsak just de vägarna blir turistvägar.
Man får mycket skönhet för öga och själ på en och samma gång.
Vi startade med att ta kvällsbåten från Helsingfors till Stockholm
och köra nonstop genom Sverige och sikta på en första övernattning på norska sidan.
Det gick ju bra - vad vi nu fick leta efter en butik som sålde lite äldre laddningskablar till
vår GoPro-kamera, som redan har några år på nacken. Innerligt glad att man inte är elektronik,
då hade en varit So Yesterday redan i förrgår...
Campade första natten i Hamar, på en lite märklig camping.
Campingen såg väl lite ut som om den inte fått den mest kärleksfulla omvårdnad
på de senaste decennierna. Den hade nog sin storhetstid då jag senast campade i Norge.
Det var på 70-talet, det.
Hur som helst så var campingen full med husvagnar som uppenbarligen varit stationerade
där de senaste åren. Så där som det nu ser ut på de flesta campingplatser nuförtiden.
Det märkliga med den här campingen var att absolut ingen rörde sig där på hela kvällen.
I n g e n !
Vi packade upp, gjorde oss hemstadda, kokade middag åt oss,
gick en sväng ner till stranden.
Ingen människa - någonstans. Knappast hade alla gått och lagt sig vid åtta?
På morgonen fortsatte samma tystnad över hela campingen. Vi började redan fantisera
ihop spökhistorier om omkringstrykande massmördare med smak för inget ont anade campare...
Då vi redan var klara med frukosten, morgondusch och packat ner sovsäckarna,
smög sig ett äldre par tyst mellan husvagnarna. En annan man i sina mognaste år började med
kuslig precision formklippa busken som råkade växa där intill hans husvagn.
Det var lite märklig stämning där. Det enda som verkade vara virilt och levande på
den campingen var ogräsen som glatt frodades här och där.
Det enda riktigt välskötta var nog den där formklippta busken.
Vi drog.
(det var också resans dyraste camping-övernattning.
Så ja, sannolikheten att vi återkommer till
Strandheim Camping i Hamar är försvinnande liten...)
Fortsättning följer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar