Eftersom sönerna invaderat skärgården, eller nå kanske inte hela skärgården, men
åtminstone den lilla pluttedel som jag liksom lite regerar över så
måste jag som en person i midsommarexil hitta på något annat.
Sopade ihop några andra släktingar som var kvar i stan - av olika orsaker -
och snurrade ihop lite mat.
Det blev en riktigt trevlig liten meny. Recepten kommer sedan i ett annat inlägg.
Lite otippat blev årets midsommar-tema "orange".
Hade planerat laga en förrätt av batatflarn och en efterrätt med morot. Att sedan
gubben helt ovetande om mina mat-planer tassade iväg och köpte orange rosor,
och min bror hämtade en flaska "orange" skumpa var allt bara en ren tillfällighet.
Orange is the new black, liksom...
Eftersom jag, med mina 50+ år, ändå var den som drog ner medelåldern bland
matgästerna hade jag valt ut en spellista från Spotify med sommarmusik från
50-talet +/-.
Det var skoj att se hur musiken väckte barndoms- och ungdomsminnen till
liv hos dem runt matbordet.
Satt där och lyssnade på diskussionerna, berättelserna som minnena väckte,
och funderade på när vändningen sker. När börjar man se mer bakåt än framåt
i tiden? När börjar man mer minnas det som var än drömma om det som skall komma?
Är det ett tecken på att åldras? Att svunnen tid är med närvarande än
framtiden de stunder man inte är i nuet?
Själv skall jag minsann satsa på nuet, just nu.
Det är midsommardag, solen skiner och ja...det är så fint...just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar