nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

LJUS OCH MÖRKER...

Först av allt vill jag tacka er för era varma kommentarer! De värmer skall ni veta!!!
Livet fortsätter sin sakta lunk, så är det alltid, också om något sorgligt händer. Och sorg och saknad hör till livet, på något sätt berör det oss alla vid något skede. Med olika styrka.
Visst blir det blir tomt när ett djur som man delat sin vardag med många, många år dör. Det är ett tungt beslut att ta, och att veta när det är dags att ta farväl. Men en dag märker man bara att svansen inte längre vispar riktigt lika ivrigt, att blicken är trött...
En dag möter man just denhär blicken och då bara vet man att det är dags.


Man måste ta det där osjälviska beslutet för en som hela livet varit en så osjälvisk vän. Som en klok gammal man engång sade till mig; det är en rättighet som djuren har. Och det är vår skyldighet att förverkliga den rättigheten, att hjälpa dem gå vidare innan smärtorna som det inte finns bot för tar över.

Att vara osjälvisk.


Allhelgona helgen hör till mina absoluta favorithelger. Jag tycker att det är så lugnt, vacker och rofyllt att gå till gravgården och tända ljus, vandra bland alla dessa dekorerade gravar medan ljusens lågor lyser upp den höstmörka kvällen.

Även den minsta lilla låga lyckas jaga bort litet av mörknet. Många lågor jagar bort mycket mörker. Alla dessa ljus som berättar om att någon, någonstans minns någon som gått bort med värme och saknad.
Bland alla gravar på "vår" kyrkogård finns en allmän minnesplats, inringad av täta, klippta idegranshäckar. Man går liksom in i ett slutet rum. Därinne finns ett bord, till allhelgonahelgen sprängfylld av ljus. Det blir en nästan overklig känsla att stå där i oktobermörkret, bland täta idegranshäckar och uppleva all värme och allt ljus som dessa hundratals små lågor sprider omkring sig.
I veckan har jag lagat kransar att lägga på gravarna i morgon. Till minne för dem som inte längre är...

Och så fick jag en så vacker dikt i veckan, här kommer den, tillägnad alla de, djur (och varför inte människor också, för den delen) som gått vidare över Regnbågsbron:
Det finns en bro, Regnbågsbron, som förbinder Himlen och Jorden.
När ett husdjur dör, kommer det till en plats bortom Regnbågsbron.
Där finns kullar och dalar med mjukt gräs, där våra älskade vänner leker tillsammans hela dagarna.
Där finns vattendrag med friskt vatten, massor av mat och solsken som håller dem varma. De gamla och sjuka djuren blir unga och friska igen, precis som vi minns dem i våra drömmar.
Djuren är glada och lyckliga, men de saknar någon som betydde mycket för dem, någon som blivit lämnad kvar. Varje dag springer de och leker, tills den dagen kommer, då en av dem stannar upp, och tittar bort i fjärran.
Blicken skärps, öronen spetsas och plötsligt flyger hon iväg över det gröna gräset. Hennes ben bär henne fortare och fortare tills hon återförenas med den hon älskar. Ni möts i en omfamning som varar för evigt.
Ditt ansikte blir kysst om och om igen, dina händer smeker hennes huvud som så många gånger förut och du tittar än en gång in i ögonen på ditt trogna husdjur som så länge saknats i ditt liv, men aldrig i ditt hjärta.
Sedan korsar ni Regnbågsbron tillsammans för att aldrig mer skiljas...

Vem som skrivit dikten har jag tyvärr ingen vetskap om. Men jag vill gärna tro på att det finns ett regnbågsland. Både för djur och människor - nånstans.

Ha en fin helg alla!
Jag lovar att återkomma med piggare och gladare inlägg nästa gång, det är bara det att det här är just nu så på ytan här hos oss. Alla de som inte längre är...
Stor kram, M.

Inga kommentarer: