DET ÄR MED VÄNSKAP...

…som med så mycket annat, lite patina på ytan och det blir bara vackrare!

Igår morse steg jag upp och genomförde de alldeles vanliga morgonsysslorna i

alldeles vanlig ordning och i alldeles vanlig takt.

Hade småplanerat in en långpromenad i skogen, i det nästan kriminellt fina vårvädret.

Visserligen var vinden lite kall, men ändå.

Någonstans när jag är inne på den andra koppen kaffe och en halvläst morgontidning, 

ringer telefonen.

Och en väninna, som vi haft så himla mycket skoj tillsammans med då någon gång i 

tidernas begynnelse, är i andra ändan.

- Hej, vad gör du? Tänkte om jag skulle sätta mig i bilen och komma åkande ditåt? 

Var bor du förresten? Jasså, i Ingå!

Det tar några timmar, men om jag startar nu borde jag vara framme fram emot tolv!

Nu kan det här ju låta som om vilket samtal mellan vänner som helst, 

och det är det i och för sig. Det är bara det att vi inte setts på 15 år!

Femton år! 

Visst har vi snarvlats vid i telefon nu och då, men inte ens det speciellt ofta. 

F e m t o n  å r - jag kan knappt tro det - att tiden går så rasande fort.

Och så är hon plötsligt där i andra ändan av samtalet, 

en alldeles vanlig lördag morgon och

redo att sätta sig i bilen och komma susande.

Man blir ju så glad av sådant att man nästan slår knut på sig!

För det är ju så som det är med de där guldkornen till vänner.

Tiden som går biter inte på sann vänskap.

Och så kom hon, lika underbart sprallig och glad och underbar som alltid.

Vi satte oss i solen, flyttade korgstolarna efter solens gång, och pratade, skrattade,

asgarvade så tårarna rann och det var bara helt magiskt.

Timmarna, alla sju, gick som sekunder. 

Pratet bara inte sinade, inte skrattet heller!

Hur det ändå är möjligt att avstånd, både i tid och rum, inte har en chans att 

sudda ut en riktigt djup vänskap.

Jag blir så in i själen lycklig av det!

Visst har vi båda fått ett skimmer av vacker patina på oss sedan de där underbart yra

åren i början av 80-talet, då vi träffades.

Men inombords är vi precis lika som då - och jo, jag har sagt det tidigare, men 

det finns inget som slår en sådan vänskap. 

Inget!

* 

Någon gång skall jag samla alla dessa underbara människor som 

på ett eller annat sätt kommit att betyda så mycket för mig 

och bjuda dem på en sjudundrande fest.

Because they're worth it!!!

Jap, det skall jag göra!