Märkligt egentligen, att även om gästerna kring matbordet är färre och vuxnare så finns en viss mängd julyrsel kvar i alla fall. Även om mängden julmat är så mycket mindre, så är sorterna ändå de samma - i alla fall rätt så långt. Och det tar faktiskt nästan lika länge att göra liten mängd mat som en större. Vilket resulterade i att jag på något sätt lyckats feldimensionera tiden jag behövde för att knyta ihop en julmiddag i tre verser.
Så det blev i alla fall lite yrsel i mitt lila kök. En sådan där tråkig julyrsel som jag tycker så hjärtligt illa om, men som är så knepig att undgå hur man än försöker.
Dillen var slut i hela byn och skinkan ville inte bli färdig NågonGångDå! Och potatisen hade jag glömt att skala - nu blev det bråttom, och hunden åt upp hälften av saltgurkorna som jag lämnat på ett från min synvinkel lite olämpligt ställe. Hunden tyckte stället var synnerligen lämpligt.
Och i allt det där stöket, så dyker det upp från ingenstans hundratals björktrastar som sätter sig i trädgårdens rönnar och börjar käka rönnbär.
Jag velar en stund inför kaoset i köket och lusten att kasta mig ut med kameran i högsta hugg.
Ja, det blev det senare då! Kaos kan man alltid ta itu med senare...
Och det är ju som det är, jul blir det ju ändå på något sätt och vis.
Eller som hos oss; hunden åt upp hälften av gurkan. Julgransbelysningen hickade till och dog, mindre lämpligt på julaftonseftermiddagen då precis allt stängt och själv stod jag och kockade hej vilt i köket sprang runt i trädgården och fotade björktrastar. Marschallerna ville inte orka brinna i snöstormen och
just den lilla detaljen märkte jag då jag precis kommit ut ur duschen. Och att stå i stöstorm, i någon minusgrad, iklädd en sliten morgonrock och försöka få eld på småsura marschaller…ja, just då
kändes hela den här tanken på julförberedelser lite ansträngande, så där mentalt.
Men sedan blir det ju så där fint i alla fall. Alla samlas runt bordet och det mesta smakar som det skall,
ser ut som det skall och där vid något skede då efterrätten plockas fram börjar jag strunta i att julgranen
inte lyser i vår stuga i år. Den finns, men den lyser inte.
Efter kaffet pep det till i datorn, och äldre sonen knackade på skypedörren. I Tokyo var klockan halv fyra på morgonen, men eftersom hans jetlag såg till att han var pigg som en lärka så fick vi en liten skön pratstund med honom också.
Och så kommer den där sköna stillheten som jag längtar allra, allra mest efter med jularna nuförtiden.
Alla mätta, nöjda och glada och så där som det skall vara. Man ojar sig lite över att man i år, igen, ätit för mycket, fast man hur försökte passa sig och så tar man en chokladpralin till, i alla fall.
Och jag ser att vädret skall fortsätta vara fint, klappar till min kamera och planerar att ta lite längre turer än bara ut i trädgården med den…
Julhelg, känns så bra så!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar