SJÄLVKLAR...

…självständighet.

Finlands självständighetsdag. Är det idag.

Kanske av den orsaken att invånarna i den här stugan inte är på topp när det gäller energinivå och det utfärdats någon form av flunsa-varning vilket håller alla andra människor också borta, så har jag hunnit reflektera över det här med självständighetsdags-firandet lite mer än annars.

Vanligtvis brukar det i alla fall käkas lite extra gott och drickas skumppa i det här huset. Ensam med en snorig tonåring är det så där lagom roligt att syssla med det.

Man hör ju till de där som liksom inte ännu fått den där inbjudan till slottet. Och ja, på tal om det.

Slottet är ju egentligen inget slott, fast det är ju fint. Slötittade på ett tv-program som jag nu just glömt namnet på, men där det nämndes att vårt presidentslottet kanske mest kan liknas med en gårdsbyggnad till de där "riktiga" slotten i Europa. Må så vara, men det är vårt lilla slott. 

Och det här är nu så nära lite glitter och glamour och monarki-feelis vi kan komma i detta lilla, kalla, rätt unga, land vi kallar Finland.

Min pappa hade varit äldre än landet, om han levat, vill säga. I fjol skulle han fyllt runda hundra. När jag liksom riktigt tänker på det så sätter det proportioner på alltsammans. Om hur kort och samtidigt lång tid 100 år är.

Nå, nu är vi ju inte riktigt där än, nu firas den 97:e självständighetsdagen. Så 2017 smäller det väl till riktigt ordentligt. Och vi hoppas ju att det gör det. Att inte något annat kommer i vägen som gör att det inte blir som man tänkt sig. Jag tycker illa om alla världens olyckskorpar, men kan ändå inte låta bli att rynka min lilla panna åt vad som håller på att hända i världen, och inte bara det, utan också i vår närmaste omgivning. Inte ofta, men det händer att jag tänker tanken…tänk om?

Tänk om allt det här faktiskt inte skulle vara en självklarhet?

Att självständighet inte skulle vara en självklarhet? Hela tanken känns på något vis helt absurt.

Att det inte skulle vara fred. Att inte allt det vi känner till skulle fortsätta vara det vi känner till.

Och ändå…med allt det som händer, också allt det vi bara kan ana under ytan, blir man fundersam.

Jag kan ju bara se på allt från min lilla utpost i världen. När jag föddes hade det bara gått dryga 20 år sedan krigen var över. Tidigare i mitt liv har jag aldrig reflekterat över det. 

Jag hör inte till den där efter-kriget-generationen, jag hör till en helt annan generation, den som föddes på 60-talet. Men nu plötsligt, när jag själv blivit äldre inser jag hur otroligt kort tid 20 år faktiskt är…

Jag menar, jag har ju barn som är över 25 år och det var ju just han föddes! 

Så har jag inte tänkt på det, då.

När jag var barn och ungdom var det kalla kriget som gällde. Det hörde liksom till. Det vara bara så.

Men nu har det gått dryga 20-år då allt varit, ja något annat. Något hoppfullt och på något sätt det man räknat med att det skulle komma att vara. Att allt skulle bara vara som det "alltid" varit. Bra.

Och nu har det då krupit ett litet, litet tvivel in i all denna övertygelse om alltings bestående.

Inte så att jag tror att något kommer att ta över mitt lilla självständiga land över en natt eller så, men 

något litet, oroligt och lite ängsligt fladdrar till i mitt bröst. Något som inte alls känns bra.

Brukar snurra in på lite olika sidor för naturintresserade och naturfotografer och idag har jag slagits av det faktum att anmärkningsvärt många av fotona som idag laddats upp på dessa sidor har texter till bilderna som; "Glad självständighetsdag…hoppas vi får behålla det", "…också i fortsättningen. "….även i framtiden." 

Så har det inte varit förr. Inte i fjol och inte någonsin. Så det finns en oro och en ängslan som rör sig som ett dis, en aning, en tyst och stilla tanke bland oss. Det är inte bara jag? Tänk om?! Det är nytt. 

För det finns ju inget alls som skulle tyda på att situationen skulle kunna ändra. Allra minst så radikalt.

Och ändå…tänker vi de tankarna, fast utan att säga dem riktigt högt, inte ens för oss själva. För vi har inget att förankra dessa tankarna i. Vi bara förnimmer dem. För att vi har en historia, som inte alls är så gammal…Och för att vi vet att om man skall förstå något alls av det som är nu, skall man kunna sin historia. Och något är på gångs, det är klart, men hur allting slutar - ja, den kristallkulan har väl ingen?! Väl?!!

Så när man snöar in sig på sina tankestigar så ger den ena tanken den andra…Och jag kan känna mig så stolt över min egen fars och min svärfars och alla de andra som deltog i kriget, klarade sig eller stupade på fronten. De är värda så mycket! Högaktning, tacksamhet….allt.

Och alla dessa starka kvinnor som skötte jordbruken, och allt annat då männen var i krig. Jag är oerhört tacksam till dem alla. Allt de gjorde för det de trodde på. Allt de försvarade, genom att ge sitt allt.

Inför det blir jag…ordlös. Av respekt.

För tänk OM det som hände på låt oss säga Krim faktiskt kunde hända någon annanstans också? 

Bara det att det som faktiskt hände där hände…känns kusligt.

Och så blir också det historia, och man rycker lite stilla på axlarna och går vidare i sina liv. Är det så?

Och så, kan sådant hända någon annanstans - också? Igen? Och igen? 

Man vill ju inte att någon skall behöva ge upp sin självständighet - vare sig man är ett land eller en individ. Vi är så vana om att det är en fullständigt självklarhet att vi har, också vår privata självständighet att göra, gå, välja hur vi vill. Men tänk om det kom något i vägen för den? Som skulle tvinga oss att lägga all vår egen självständighet åt sidan och tänka på något större utanför vår egen lilla svär? Tänk…

Nä, nu snurrar jag helt in mig i alldeles för dystra tankar. Jag vet inte ens hur det riktigt kommer sig att dessa tankar lyckas ta sig in till min tankevärld. Kanske det är så att man kanske bara inte kan undgå dem, för hur lite man än vill medge så finns de där som ett dis, en dimma. Tvivlen på att allt kanske är så mycket skörare än man vill tro.

Kanske mer än på länge, kanske ens någonsin är jag glad över att fira en

självständighetsdag. Som man kanske inte skall ta så självklart ändå…?

Även om det liksom inte finns några spöken på vår europeiska himmel, men ja…liksom OM det skulle finnas...