EN SÅDAN DÄR MORGON....

 ...vaknade därute där allt är så tyst och stilla. Där tiden har en annan rytm

och klockan bara är siffror.

Drog på mig morgonrocken, stack fötterna i ett par utslitna, men härligt värmande, tofflor och steg ut

på terassen, ut i det där tysta. Den där morgonen.

Lät blicken glida över viken, såg att ett gång skarvar samlats där.

Och då, medan jag står där yrvaken, i en rosa morgonrock och slitna tofflor kommer den 

seglande.

Havsörnen.

Greppar kameran, hinner inte ställa in den, bara knäppa.

Bara se.

Med närmare två och en halv meter mellan vingspetsarna, får den skarvarna att krympa.

Under mina tjugosex år härute har jag aldrig sett en havsörn i viken.

Någon gång har den skymtats långt borta, men aldrig så här.

Fiskande i viken.

Jag vet redan när jag knäpper att bilderna blir suddiga, inställningarna på kameran är samma som kvällen innan. Jag hör hur långsamt den tar bilderna, jag håller andan för att inte skapa

skakningar. Eller så lite skakningar som möjligt.

Morgonrocken fladdrar kring benen och det är en sådan där morgon.

Som man minns.

 Allt är över på några minuter, den fångar sin fisk och åker en kurva över havet och landar uppe på berget. Där på Vargudden.

Jag ser hur den sliter i fisken. Den är så stor.

Sätter mig på min klippa på min sida av viken och bara ser.

 Drar morgonrocken om benen. Tofflorna har blivit fuktiga av morgondagg.

Andas djupt och fryser lite. Det har kommit lite höstsyre i luften, när jag känner efter.

Jag gillar höstsyre.
Där finns frihet.
Det är lite som att flyga.
Lite.