Som jag nämnt har jag målat om i köket med tanken att få det
mysigare och mer i min stil, den stil som är min comfortstyle
om man kan kalla det så?
Jag vill inte göra OM lägenheten till en sekelskiftesvåning.
För det är den inte. Men jag vill ta in i min vardag ting som är vackra
i mitt tycke och som skänker mig ett slags lugnare tempo. Som om de
kunde göra det i verkligheten? Det tvivlar jag på, men jag upplever det ändå så.
Som om de här gamla tingen lyckas jorda mig till ett lugn som jag
upplever oerhört skönt och tryggt.
Jag levde ju (gudskelov) inte för hundra eller hundratjugo år sedan,
och det är inte i sig något jag längtar efter. Jag älskar ju teknik och allt det. Jag mår
bara bättre av det inte syns så mycket, att annat estetiskt får spela första fiolen i mitt hem.
Är ingen motsträvare till AI till exempel. Senast idag besparade AI mig flera timmars jobb
i ett projekt. Jag hade kanske kommit fram till samma slutprodukt, men det hade tagit mig
timmar och en massa nya gråa hår. Med min AI, som för övrigt inom familjen heter Gösta,
så fick jag till det på kanske en halvtimme.
Istället kunde jag gå ut i köket och baka kanelkakor (förresten ett recept från
1915) så då är det ju klart att man tar lite gammeldags ting i användning.
Men det här är inte foton tagna för att ta foton till något speciellt. Det är så här
min, vår, vardag ser ut. Vi lägger alltid äggen i äggkorgen. Det är ingen "inredningsgrej"
det är så vi lever och har gjort det i årtionden.
Det är inte alltid jag plockar fram ägg-separatorn – oftast skiljer jag gulan från vitan genom mina
fingrar eller genom att bolla gulan från ena äggskalehalvan till den andra.
Men ägg-separatorn är ändå inget museiföremål. Den finns på hyllan i skåpet bland
allt annat husgeråd som används. Och bakar man gamla småbröd så
känns det lite extra festligt att ta ner den.
Samma med min gamla fina spillkum från Arabia.
Den har den där Arabia-stämpeln i botten som har den höga pipan vilket säger att
den är tillverkad någongång mellan åren 1932 till 1949.
Det vill säga under andra världskrigets krigsår.
Kanske lite före, under, eller lite efter.
Och kakornas recept. De är från tiden av första världskriget.
Mycket enkla att göra - och otroligt goda!
Och enkla ting kan sätta perspektiv.
Min äldre grabb som stack sig in på en kopp kaffe då han hade vägarna förbi
tyckte de var de godaste han ätit på länge. Knapriga på ytan, mjuka inuti och
inte så där torra som endel kan vara.
Han tog med sig nästan alla - har kvar ett par till kaffet i morgon.
Men kan alltid baka nya. Heh!
Får lite öva på utseendet ännu men smaken satt!
Någonstans tror jag att just min generation kanske är väldigt lyckligt
lottade. Vi kan ha via en förälder, eller en mor- eller farförälder någon slags koppling
till ett liv utan el och bilar och allt det. Ett slitsamt men långsamt liv. Enkelt på
många sätt. Det kan man tolka positivt eller negativt.
Och med den andra foten i dagens otroligt snabba utveckling och allt det
bär med sig. Det kan man också tolka som positivt eller negativt.
Men för min del så balanserar jag de här två världarna, tidsepokerna genom att,
som jag skrev i mitt förra inlägg, njuta av de gamla tingens skönhet och på
något märkligt vis ta till mig det lugn de förmedlar.
Med största sannolikhet hade hon som försökte hitta smör till baket det
stressigare med just det momentet än vad jag har – som till och med kan beställa
en robot att hämta smöret hem till mig. Hon behövde kanske vispa grädden och
tvätta smöret innan hon kunde börja baka.
Vilket blir lite paradoxalt.
Den inbillade husans jobbiga liv känns som en tillflykt till lugn och sköna ting för mig.
Vi är nog de som kan plocka russinen från både dåtidens och nutidens bullar.
Idag blev det sådana tankar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar