Ja, vad säger hon?
Hon säger att visst syr hon. Men mest för hand, lappar lite smått här och där
när älsklingskläder verkar ge upp eller något litet syprojekt som inte tar så länge
pockar på uppmärksamhet.
Nu har jag ju en nåldyna, både en sådan där som man sätter på armen och en
liten kudde som jag sytt för trettio år sedan av nåt rest tyg. Ja men, herregud,
de funkar ju, inget snack om saken. Men...men...så råkar jag ha en gammal
ljusstake som de fakto läcker. Och nu undrar ni säkert hur sjutton kan en ljusstake
läcka? Jo, det är nämligen så att jag föredrar ljusstakar i eldtåligt material för
ofta låter jag ljusen brinna ner helt. Tills den flämtande sista lågan slocknar.
Så ljusstakar i metall är min grej. Även om jag oftast sitter bredvid levande ljus
så vill jag vara säker på att inget drastiskt händer om jag inte är där och
blåser ut precis i tid.
Men just den här lilla ljusstaken vars form jag gillar har ett hål mellan skålen där
ljuset sitter och foten som gör att stearin som brinner på sista lågan rinner
ner och bildar en stearinklump på det underlag det råkar stå på.
Och det vill jag ju undvika. Så måste hitta en annan användning för den.
Men som sagt, gillar formen, så nu fick det bli en nåldyna istället.
Klippte en rund bit ur ett kuddfodral som fått fläckar på sig, och snörde
ihop, fyllde med nåt jag hade hemma och limmade den på ljusstaken.
Så nu fick även den ett nytt liv.
Så här är det, jag syr väldigt sällan. Ändå har jag ett syskrin.
Allt det jag behöver till det lilla jag syr ryms galant i detta gamla syskrin som
jag tycker är som ett litet smycke i sig.
Just nu står vildpelargonen på fönsterbrädet ovanför och skräpar ner
skrinet med sina sista vissnade blommor för i år.
Det får den göra, för just nu har jag inget som behöver sys.
Aj jo visst! En stickad ylleklänning som fått en lite reva och maskorna börjat
rymma iväg. Den skall jag faktiskt ta itu med här de närmaste dagarna.
Det börjar bli lite kyligt därute!
Och skrotnissa som jag är så tycker jag ju att dessa gamla ting
är så otroligt fina. Och saxen, den är vass som tusan skall ni veta.
Och någonstans tänker jag att tänk att någon i tiderna låtit gravera sitt
namn på en fingerborg. Ett simpelt, litet föremål som en fingerborg i nysilver.
Och faktum är att jag har moderna fingerborgar, men väljer ändå alltid att
använda den här graverade gamla. Dels för att den helt enkelt är skönare
på mina knackkorvsfingrar, men också för att det för någon varit en
liten värdefull tingest. Så det blir lite som att hedra dess minne.
Och hennes minne, Ediths
*
Och på nåt märkligt sätt så blir en liten simpel lappning av en söm som
gått upp lite mer som en sinnlig syssla med alla dessa (för mig) vackra ting.
Man smittas lite av den långsamhet och stillhet och vingslag från tider som varit
och som de här gamla föremålen utstrålar. De jordar mig.
Om man nu kan säga så om ting?
Kanske man kan?
Så tänker jag idag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar