Det lilla köket fylls av doften av stekt kål, fönstren
immar igen av fukten som kålen avger.
Det doftar höst och mustighet. Skymning och lite
senare mörker kryper fram och tar över efter
en dag av regnskurar och inte så mycket ljus alls.
Plockade in en liten bukett innan regnet skulle
göra blommorna blöta och tunga. Doftliljans
karakteristiska väldoft tävlar om doftrikets
herraväldet med kållådan som långsamt
gräddas klar i ugnen.
Det är kanske inte en så bra kombination, men
symboliserar mötet mellan en sommar på väg bort,
och en annalkande höst. Det får lov att vara så.
Dofta så.
Det doftar också äpplen här inne.
Riktiga finska äpplen som har kvar sin doft.
Inte som de där grandiosa gröna och röda som bortavlats
sin doft. Broileräpplen kallar jag dem.
De här är lagom små, och doftar höst och barndom.
Jag vet, det är ännu för tidigt att börja bjuda fåglarna extra föda,
men kan inte låta bli att lägga ut några äpplen av mitt överflöd.
Märkte att koltrasten är kvar än, kanske det smakar åt honom?
Eller kanske kommer räven att skutta upp efter en tugga?
Mest sannolikt blir det en ekorre, som snor äpplen. Hoppas det blir
den som har en så fin nästan svart svans och som visar sig så sällan.
Följde idag en flock mesar som vimsade från tall till tall,
tjattrande, småpratande, letande efter insekter. De har gott om
mat i naturen än, och saknar inte mina frön eller nötter på ett tag.
Jag tänker att de nog säger till när det är så dags att öppna
fröbaren. Än är vi inte där.
Bilderna ovan är tagna från dörren till mitt distanskontor.
Det där är det jag har utanför dörren. Och jag älskar det!
Lyssnade förstrött på ett webinar och kunde sitta tillbakalutad
i min kontorsstol och glo ut på skogen. Där händer sällan något.
Något man ser, men trots det är det skönt att vila blicken där.
Antagligen gjorde tystnaden inne i mitt lilla kontorskrypin det att
en liten skogsmus vågade sig fram för att äta på blåbären som
fortfarande sitter kvar på riset. En god stund höll den på. Sträckte på sig för
att nå till de där blåbären högst upp. Sedan snabbt ner igen och in i skydd av
risvegetationen. Endast den lilla rörelsen i blåbärsriset gjorde att jag kunde
följa med var den gick. Så knarrade stolen jag satt i till och den
lilla skogsmusen försvann i ett nafs.
Som uppslukad av skogen.
*
Kållådan är nu färdig.
Och ute börjar det skymma.
Skogen har tystnat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar