RASTLÖSHET

Lika överraskande och plötsligt som jag på våren kan känna en längtan som nästan gör fysiskt 

efter att få komma ut till skärgården, lika överraskande tar rastlösheten i mig på

hösten. Jag skrev ju i förra inlägget hur skönt det varit med en slags enkelhet i

livet och vardagen, och nu babblar jag på om en rastlöshet. 

Lite motstridigt, jag vet. 

Men det är som om den stillhet och tysthet som kommer med att allt sakta vissnar ner, 

de sista fåglarna har flugit iväg söderut och naturen bara blir en stilla väntan på vinter. 

Det är då min rastlöshet tar tag i mig. 

 

Hade tänkt stanna ännu nästa vecka här på stugan, men några praktiska saker

får mig att tidigarelägga hemfärden. Blir lite bråttom att få ner 

lökväxterna och vitlöken i jorden. Packa ihop grillar och utemöbler, 

vända komposten och ta hem ett litet berg av tvätt...

Men nu känns det läge för det.