TING

 Det är min höstsemesters sista dag och efter dagar av blåsigt väder

är det nu nästan stiltje och nästan lite varmt. 

Sätter mig på verandan iklädd långkofta och dunväst, min

favoritklädsel. Läser en bok skriven av bröderna Västö

(Mårten och Kjell). Åren heter den och baserar sig på brev och mail

skrivna bröderna emellan. Kanske jag har lätt att koppla upp

i deras tankegångar eftersom jag i ålder landar där mellan bröderna.

Deras ungdomsminnen tangerar mina. Finns en igenkänningsfaktor. 

I boken beskriver de hur de kör sin mors bohag till soptippen efter hennes

bortgång, känslor det väcker och där kastas jag tillbaka till min egen situation. 

* 

Åkte till min brors lägenhet då jag hade vägarna förbi, för att kolla om det 

kommit något post - några räkningar som skall betalas. Någon vecka sedan jag varit

där senast. De flesta av dödsboets räkningar är överförda till att komma till mig. 

Det fanns ingen post på dörrmattan. Det luktade unket i lägenheten och 

de flesta blommorna hade vissnat. Jag råkade ha lillungen med mig, han tog en 

växt, en fiolfikus, till sig. Det var först meningen att äldre grabben skulle ta växterna, 

men han har fullt upp. Och har egentligen inte tid eller ens plats för dem. 

Ser mig om i lägenheten. Det mesta är kvar så som det var då brorsan 

blev intagen på sjukhus. En sista gång. 

Till och med frukostskålen står ännu, diskad, uppochned på kant

på diskbordet. Skeden bredvid. 

Ser på sakerna, tingen, som väntar på ett nytt liv någonstans. 

Eller på en död på en soptipp. Sådant finns också. Sådant som ingen vill ha, 

som ingen har plats för, som inte längre skall finnas. 

Låser dörren och lämnar lägenheten. Senare i höst blir det att ta tag i detta. 

Att tömma ut. Har väldigt få saker som jag kommer att ta till mig. 

Någon enstaka liten prydnadsgrej som fanns i barndomshemmet. 

Tänker på att det finns förstås på sitt sätt ett minne i tingen, eller 

man minns bättre, kanske mer, med hjälp av ting, men tingen i sig

bär inte på minnen. Hos någon annan har tingen tappat, om inte sin historia,

så det emotionella värdet. 

Hmmm...det blev en massa snarvel om ingenting. Höstsolen lyser alldeles

för skönt och milt på mig här på verandan för att jag skall orka hålla tankarna 

samlade. Vill helst blunda och kanske slumra till en stund här i korgstolen. 

Kanske jag skall göra det. 

I morgon kommer regnet.