nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

ÅRETS SISTA....


....inlägg blir detta.

För att vara ärlig så är jag inte så mycket för vare sig skumpa eller raketer.
Isynnerhet inte raketer. Skumpa går väl för sig om man känner för att offra sig lite grann.
Men raketer? Nja-a...

Ur fototeknisk synvinkel hade jag ett tag en tanke på att ge mig ut 
i nyårsnatten för att fota raketer, men desto närmare tolvslaget klockan tickar,
och desto djupare jag sjunker ner i mitt soffhörn desto mer känner jag att det 
är en, om nu inte direkt dålig idé, så åtminstone
en inte helt lockande tanke heller.

*

Åh, så tråkig jag låter, jag vet! Men det kan inte hjälpas! 

Samtidigt känner jag att min stund ute i skogen idag, som jag unnade mig 
själv efter en 16-timmars arbetsdag igår, väger så mycket tyngre i min vågskål
av njutbar närvaro än all världens pyroteknik, om så samlat på ett fat. 

Solen lyste med sina svaga små strålar och det var så vackert! 
Så blekt, så stilla och så rofyllt.
Och jag vandrade genom åldrad granskog längs ån som
forsat fram där sedan evigheter. För 12 000 år sedan smalt istidsisen
och sedan dess har det rinnande vattnet sökt och funnit 
sina fåror för att finna sin väg ut till de stora haven. 

Jag tycker tanken är hisnande! 

Såg en man som stod så stilla vid åstranden och såg så 
rofylld och tillfreds ut där han stod och blickade över forsen. 
Jag såg att han njöt av sin stilla stund av tystnad och närvaro just där han var 
så jag försökte gå så oförmärkt förbi som jag bara kunde. 
Jag tror vi finländare är ovanligt bra på det här med att lämna utrymme
för en annan person som ser ut att vilja ha lite mer utrymme för sin själ just då.

Vi, jag och min hund, hade nästan redan passerat honom då han lyfte på huvudet,
mötte min blick, nickade så stilla och jag hann se att ett pyttepytteleende lekte i hans mungipa. 
Jag kände min smilgrop djupna lite grann innan jag gick vidare.

Sådana här möten, som är oväntade och över på ett ögonblick, men 
som ändå lämnar ett spår, ett minne - vad jag älskar dem ändå.

Om det är något jag önskar mig inför det nya året så är det fler 
sådana plötsliga små möten som berör på något plan.
Är det sedan möten mellan människor, möte med vilda djur, 
upplevelser om och i väderlek, känslan i våra olika årstider 
eller bara stunder som får hjärtat att nästan stanna 
och hjärnan att stilla sig, det är egalt. 

Jag vill öppna mina sinnen för nya små stunder att ta plats.
Det önskar jag min inför det Nya Året.

*

Må Dina Önskningar gå i uppfyllelse. 
Då skulle vi kanhända få ett riktigt bra år! 


2 kommentarer:

Himmelstäppan på smultronbacken sa...

Gott Nytt År önskar jag dig, Maggi.
Må alla dina önskningar gå i uppfyllelse!
Hälsningar Åsa

Tuvull sa...

Tack Åsa, det samma till dig!