nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

JULENS PEPPARKAKOR...


Det var en gång en pepparkaksdeg.
En deg som sedan förra året, eller året innan det legat och väntat 
på sin tid i frysens allra mörkaste hörn. 

Vi i det här hushållet hör till den där underliga delen av befolkningen som 
inte gillar pepparkakor speciellt mycket.
Mögelost och annat jox kan rädda det ibland, men pepparkakor 
får inga must-have-känningar hos oss.

Således är det alltså fullt möjligt att finna ett par år gammal 
pepparkaksdeg i frysen.

Jag är på det klara av att det kan finnas släkter, familjer och enskilda personer
som på intet sätt kan begripa en dylik händelse. 
De skakar nog uppgivet på huvudet när det läser sådant här.

En förlorad pepparkaks-själ är jag.
Ja.



Men onekligen kändes det för en, trots allt, relativt medveten person väldigt
fel att slänga bort ett drygt kilo pepparkaksdeg, och att ytterligare spara 
på degen ett år eller två var inte heller ett så smart val. 

Och så finns det en sak med pepparkakor som jag verkligen älskar
och det är doften av nygräddade pepparkakor.

Och så gillar jag lite pysslet - också.

Vi har ju i familjen ändå troget  bakat pepparkakor i alla år då ungarna var små.
Och lite större, ända till för ett par år sedan då.

Inte ens jag har varit sådan jul-maschokist att jag skulle bakat pepparkakor bara för 
att det "hör till". Någon gräns har också jag, så visst har jag njutit av 
både doften och samhörigheten med vilken av mina ungar det nu sedan må vara som 
stått där med blommigt förkläde uppflugen på en köksstol
och med mjöliga händer knådat och stansat fram gubbar, stjärnor och hjärtan.

Visst har jag älskar det. 



Men nu är det en annan tid och jag skulle aldrig satt igång att baka pepparkakor om jag
inte hade fått för mig att städa upp i frysen.
"Fått för mig" är kanske aningen att modifiera sanningen, snarare var jag av nöden tvungen
att försöka göra mer plats i frysen för vissa ingredienser nu till julhelgen. 

Hur som helst, peppardeg fanns och pepparkakor blev det av degen.
Många, många hjärtan. I olika storlekar.

Tillslut var de alla prydligt upphängda på en stång och avgav sin stilla doft
av pepparkaka på glasverandan. Hur mysigt som helst att komma hem till det! 


Jag var riktigt stolt över min fantastiska idé och myste i kapp med tomten.

*

Men säg den glädje som varar? 

Är det kallt ute är en sk kall glasveranda...just kall.
Är det regnigt och fuktigt ute är en sk kall glasveranda...fuktig. 

Fukt och pepparkakor är inte den bästa av kombinationer.
I förra inlägget lärde vi oss att datorer och fukt inte funkar så bra.
På det sättet är pepparkakor och datorer lika.

Pepparkakorna blir rätt snabbt mjuka och mosiga i sin konsistens 
och när det sker så tar tyngdlagen vid och liksom får pepparkakorna
att som värsta Houdinis krångla sig ur snörenas grepp och
kraschlanda ner i den julröda bordduken. 
De tygsta gav upp först, helt enligt Isaac Newtons tankar och 
funderingar, och i skrivande stund är de bara de tunnaste och minsta som 
hänger kvar och försöker hålla uppe illusionen
av en...av en....av....en...


Pepparkakehjärtparrad?

På en glasveranda med alldeles för hög luftfuktighet 
för pepparkakornas bästa.

*

Men hej....jag har ingen pepparkaksdeg kvar i frysen numera.







Inga kommentarer: