nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

DET SLITNA SOFFHÖRNET...


Det är juldagsmorgon och det ser ut att bli en fin dag! 

Jag har precis kokat mig en andra kopp kaffe, slöläst nyheter på nätet och 
släppt ut katten. Hunden har erövrat mitt hörn i den slitna soffan.
Vi gillar det hörnet båda två. Men vi ryms, finns det hjärterum så 
finns det stjärterum, eller hur?

Det är tyst i huset. Skönt tyst.

Min juldagsmorgon är ensam. 

Så fort man skriver den där meningen så blir det genast en känsla av
att det skulle vara synd om mig. 
Man skall inte fira julen ensam. Det hör inte till normaliteten.

Det var också temat i många av juldagens nyhetsartiklar, hur sättet man 
firar jul på inte alltid känns okej. Att julen kan bli en
ångestfylld stund, dagar som man bara vill skall vara över.

Många som är ensamma på julen skulle säkert önska att man
hade en familj att vara med, men mer och mer talar man också om de
som längtar efter att vara ensamma på julen och
inte alltid behöva uppleva den traditionella Stora Släkten samlas-julen.

I tidningsartiklarna var det hjärtskärande många som berättade
sin historia om hur de, fortfarande som vuxna människor, åkte av plikt
till släktjularna och bara längtade hem till sin egen vrå. Att få vara för sig själv
och göra precis det man vill! 
Men det är som om det inte skulle vara riktigt rumsrent att få tänka så.

*

Ända sedan jag var barn tyckte jag allra mest om juldagen.
Då min familj strosade runt i pyjamas, man läste sin julklappsböcker
eller lade sin julklappspussel. Man gick och tog sig en bit
mat när det kändes så. En mycket kravfri dag för alla.
Senare har jag insett att min barndomsfamilj nog var mer åt det introverta
hållet, fast det begrep jag inte då. Vi trivdes som det var.
Det var lugnt, rofyllt, stillsamt och galet skönt!

Att vara lite introvert och faktiskt trivas alldeles ypperligt bra i 
bara sitt eget sällskap har jag först på senare år förstått
att egentligen är en stor fördel.
Jag trivs galant med (lagom mycket) människor omkring mig, men jag trivs
minst lika bra för mig själv. Vilket betyder att jag egentligen
aldrig har känt mig riktigt ensam i ordets negativa betydelse. 
I min värld finns inte känslorna ensam och negativitet i samma mening.


Och ändå känner jag ibland hur  jag 
nästan måste försvara mina val av att få vara för mig själv.
Försvara med att det definitivt inte är synd om mig - snarare tvärtom.
Och att jag oftast har haft möjlighet att välja tjo och tjim och glam och glitter
men självmant valt att avstå. 

När jag läser berättelserna i nyheterna om hur någon redan i oktober 
känner ångest inför julen för att det finns så många måste-möten,
måste-mat, måste-klappar, måste-måsten känner jag mig 
plötsligt extra lycklig över min ensamma juldagsmorgon.

*

Att det blev så i år är en slump.

En vecka innan jul fick han som jag delar kylskåp med ett 
arbets-uppdrag till Sydafrika över jul. 
Så där är han - på safari.

Mina grabbar och bror kom naturligtvis på julmiddag 
till mig. Min äldres gosses flickvän hade åkt hem till Sydkorea över jul
så han planerade sova över hos mig även om de nyligen flyttat till
en lägenhet här nära. Men han blev förkyld och ville åka hem för att 
sova i egen säng och inte smitta ner oss andra.

Brorsan har varit kroniskt sjuk länge, hans hälsa har inte blivit bättre och 
en julmiddag tröttar nog ut honom en del, så han ville åka hem
efter julklapps-utdelningen. 

Lillungen bor ju på samma gård, men i egen lya så han smet in till 
sig även han. 

Så ja...jag vaknar till ett tomt hus, tänder julgransljusen och 
drar en lång och njutningsfull suck av lycka över min ensamma
juldagsmorgon. Känner ett sting av någonting - är det okej att känna såhär? 
Men jo, det är det. Jag, och ingen annan heller, skall väl ändå behöva känna dåligt
samvete för att man trivs för sig själv och med sig själv? Gillar att vara ensam?
Jag älskar ju mina människor, men är helt okej med att inte ha dem inpå
huden hela tiden. 

Skall nu breda mig en smörgås av sillröra och efter det lägga lite godis på lagom 
avstånd från mitt soffhörn.
Värma mig ett glas glühwein (gillar inte glögg, för söt) och börja läsa
på min julklappsbok (den från mig till mig...hahahahah....) 

Juha Hurmes bok NIEMI.
Årets Finlandiapris-vinnare. 
Inte en helt otippad julklapp från mig till mig...men det för att jag laddat ner den.
Nerladdade böcker är knepiga för andra att köpa och framförallt att paketera.

Det slitna soffhörnet - here I come! 



2 kommentarer:

Mira sa...

Åh så jag känner igen mig. Så många gånger jag tänkt: Kan jag inte bara få vara ifred! Toffla runt som jag vill och inte stelt leende och desperat hemlängtande befinna mig på stora annandagsfamiljemiddagen. Alldeles för trångt, alldeles för mycket mat, alldeles för varmt och alldeles för mycket folk...

Tuvull sa...

Vet preciiiis den känslan! Och så är man alldeles slut efteråt...