TANKEDIMMA...

Jag vet inte om det är ett skönt eller ett alldeles förfärligt tillstånd att vara i.

Med tankedimma menar jag ett slags tillstånd där till exempel nyheter blir till en slags notiser

och hjärnan vare sig vill eller ids ta sig an att analysera speciellt mycket.

Tankedimma, som jag ser det, är också att göra sitt men utan att bekymra sig 

speciellt mycket om hur man skulle kunna göra det bättre, snabbare, effektivare. 

Man bara gör.

Tankedimma är också en tillstånd där det går att stänga av, eller dämpa ner sensorerna

som styr det flöde av bilder och av ord som ständigt flödar runt en.

Det är skönt att märka att man kan skruva ner mängd och tempo. 

Som en fotograferande person, och som en person som skriver, så kan det bli

lite motstridigt det här att periodvis känna sig så övermätt på både bild och text.

Jag kallar det tankedimma och just nu känns det nästan välkomnande.

Till en början, när tankedimman kommer smygande och bäddar in en och hindrar sikten

så känns det nästan skrämmande. Efter ett tag blir det ändå bara en slags lugn. 

Ett novemberlugn. 

Ett långtråkigt, grått, disigt men tryggt novemberlugn.

Jag ger efter för tankedimman och tänker inte ta ställning, inte analysera, inte fundera.

Jag skall bara låta det bero och koncentrera mig på det praktiska.

Göra de uppgifter som förväntas av mig. Gå på disiga promenader.

Baka pepparkakor, skapa mer konkreta saker och lämna

bilder och text i ro. 

Tillåta tankedimma råda.