När jag var yngre var jag mer känslig med hur jag lyckades sova då det
var fullmåne. Numera har jag med tydlighet kommit till den åldern att
jag insett att det inte händer specillt mycket mer spännande saker
fullmånesnätter än annars, så man kan lika gärna sova.
Och sova. Det gillar jag!
Men så finns det då fullmånesnätter då till och med ett sov-proffs, som jag, vaknar, vakar,
vänder och vrider på min kropp tills lakanet blir till en tvångströja och ögonlocken vägrar
hållas fast. Efter att ett par timmar glott på det dunkla sovrumstakets panel gav jag upp.
Okej, då kan man ju gå ut och fota fullmånen då.
När det nu engång är fullmåne.
Innan jag fört min långa dialog med mig själv huruvida det är en
bra idé, trots allt, att överge sängens värme och ge mig ut med kameran,
hade månen givetvis gått och gömt sig bakom tunga regnskyar.
Men då var jag ju redan ute. Med kamera.
Och ryggsäck. Fullt utrustad.
Då går man inte in igen. Nej, det gör man inte.
Traskar till ån som ligger här intill.
En skön dimma stiger upp över fälten intill. Det är ju fint.
Solen har inte ännu stigit upp och natten är rätt så mörk.
Hade gärna sett en älg eller en hjort eller ens en hare posera i en
lämplig pose på åkern, men det enda jag såg var några trastar som
skuttade omkring på vägrenen.
Och en kvinna som var ute med sina två rottweilers.
Tydligen berördes resten av befolkningen inte märkbart av fenomenet fullmåne.
Så det var stilla och lugnt.
Fortsatte min tidiga morgonpromenad till ett ställe som är, om möjligt, ännu
mer tyst och lugnt nämligen den närliggande gravgården.
Det som inte var så lugnt var det där automatiska
bevattningssystemet.
Om man uttrycker det på det sättet att systemet inte
tar speciellt mycket hänsyn till morgontidiga fotografer som
genar hem genom gravgården.
De går på när de går på.
Och det blir snabbt blött.
Ja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar